Ja, är det något vi är stolta över som familj så är det att
vi har vunnit ett trefrontskrig mot krafter betydligt större och starkare än vi.
Vi har i tur och ordning besegrat socialen, BUP och skolan. Krig låter förstås
som ett starkt ord i sammanhanget, men lever man mitt i det, så finns det
tyvärr inget annat ord. Alla de instanser där vi som familj borde ha fått stöd
har svikit. Akta dig för att vara naiv. Nästan alla instanser präglas av en misstänksamhetens kultur med total avsaknad av medicinska perspektiv, vilket man försöker kompensera med unkna socialpsykologiska infallsvinklar, dvs teorier om att det är fel på familjen. Dessa modeller försöker man sedan trycka på de stackars familjerna likt illa sittande kostymer, vilket givetvis får många familjer att må än sämre då de får dåligt samvete fast de inte borde.
För att göra en lång historia kort så var det inte oss
föräldrar det var fel på. Det fanns en medicinsk förklaring, vilket vi förstås
visste hela tiden, men fick kämpa i evigheter för att få gehör för. Givetvis vill de inte att vi ska skriva om det här. Sånt skriver man ju inte om. Hysch hysch.
Men dessförinnan hann vi bli anmälda till socialen. Vi blev
visserligen friade relativt omgående, men bemötandet där från unga tjejer utan
livserfarenhet var under all kritik. Vi fick tyvärr läxa upp dem efter noter. De var både otrevliga och okunniga och trodde att de kunde bestämma över oss. Att
vårt barn dessutom hämtades i skolan med enbart lögnaktigt skvaller som grund
gjorde det än värre. Vårt barn skrek hemma. Ja, men ingen orkade ta reda på
varför barnet skrek. Skolan som redan var illa anpassad för vårt barn blev nu
den otryggaste platsen på jorden där främlingar plötsligt kunde dyka upp och ta
hen med sig.
Våra kontakter med BUP började bra, men även där var det en
person som började leta fel i familjen efter någon manipulativ flummig modell som andades
unken 60-talsvänster. Detta efter att vi hade läxat upp socialen. Förmodligen
förekom det någon kontakt dem emellan. Även där fick vi säga ifrån på skarpen
och har nu en mycket bra kuratorskontakt i ett annat sammanhang som jobbar
målmedvetet och långsiktigt.
Skolan avslutningsvis har under alla år försökt tona ner
sitt eget ansvar i allt som hänt där. Istället för att erkänna att de inte har
lyckats anpassa skolan efter omständigheterna, så är det vi som är besvärliga
föräldrar. När vårt barn kände ångest inför skolan varje söndag så fick vi veta
att ”alla barn tycker väl att det är roligare med helg än att gå i skolan”. För
att bara ta ett exempel. Men vi har aldrig gett vika. Vetskapen om att andra
föräldrar har upplevt samma sak gör att man inte känner sig så ensam, utan
orkar.
Men givetvis tar ett trefrontskrig på krafterna. Hemskt att
man ska behöva kämpa istället för att få hjälp. Men även om vi än har enstaka
bakslag, så har vi som familj kämpat oss till ett betydligt ljusare läge än för
något år sedan. Vi har besegrat socialen och BUP, två institutioner som har
till uppgift att stödja och hjälpa. Vad gäller skolan har vi vunnit delsegrar
och aldrig vikt ner oss. Nu blir vi ju inte av med skolan, men det blir i alla
fall en ny skola till hösten. Att vi sedan, som någon antydde, har lyckats få
hela lärarkåren emot oss, rör oss faktiskt inte i ryggen. Efter det vi har gått
igenom ter sig en lärarkår som en baggis.
När barnen slutar sexan finns det all anledning att fira. I
vårt fall finns det dubbla skäl. Vi har ett fantastiskt barn som orkat sju år i detta kaos som borde vara en lugn oas för inhämtning av kunskaper. "Lägg dig på vägen så vi slipper dig", var det senaste vårt barn tvingades höra i detta bildningens Mecka. Men om en månad - tack gode Gud - är det över! Gissa om vi ska fira! Vi ska fira mycket! Vi ska fira stort!
2 kommentarer:
Hej, Jonny!
För det mesta är jag duktig på att INTE bry mig och lägga mig i, men vill för Din del ,och familjens, hoppas på att det är den seger Du nämner, ochinte någon form av vapenstillstånd! I beröring med myndigheter kan mycket hända! Lycka till i fortsättningen!
Hälsningar!
Willy
Tack, Willy! Vi har ingen kontakt med myndigheterna överhuvudtaget. Skolan undantaget då vi har skolplikt.
Skicka en kommentar