Det finns en tydlig anti-läkemedelstrend i vår tid.
Människor som vägrar vaccinera sig, människor som varnar för såväl Alvedon som
antidepressiva medel och det man, ofta med en gnutta förakt, kallar för ADHD-piller.
Bakom finns sällan seriösa argument, utan det handlar ofta
om konspirationsteorier. Är det inte myndigheterna som lurar oss, så är det
aliens som förgiftar oss. I bästa fall handlar det om kritik av läkemedelsindustrin.
I värsta fall återfinner man en flummig vänster-gröna-vågen-filosofi där så
gott som alla åkommor antas kunna botas med terapi. Ekot från 60- och 70-talens gruppterapi, som är en lika sjuk idé som gruppsex, finns där tydligt. Tack, jag har mött det där
och betackar mig!
Jag ska fatta mig kort. Jag har sett hur mediciner (kemi)
har räddat människors liv och gett en radikalt förändrad livskvalitet. Där
borde vi kunna avsluta diskussionen. Men argument biter sällan på ”natur-terapeut-fanatiker”.
Givetvis finns det människor som hellre borde prata än
medicinera. Människor som borde byta sin tablett mot en medmänniska. Likaså finns det människor som hellre borde fundera igenom sina liv
och kanske ändra livsstil. Det förnekas inte. Men oerhört många far illa fast
deras liv ter sig helt normala och inte präglas av någon större traumatik. Där
kan mediciner göra underverk.
Om man då ändå behöver prata, så välj då samtalspartner med
omsorg. Undvik de där som ska hitta någon slags minsta gemensam nämnare i ”barndomen”
eller för all del något annat – ”relationen till mamma”, ”oidipuskomplex” eller
”den där gången när du blev orättvist behandlad av farmor som tyckte bättre om
din lillebror”. You name it. Ska man prata, så ska det vara med någon erfaren
som förstår livets komplexitet.
Själv nöjer jag mig med en Ibumetin ibland. Och ett glas
rött på fredagen för magen och mina ständiga krämpor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar