15 september 2016

De klassiska liberalerna behövs, vissa andra behövs inte...

”Vad ska vi göra om vi blir anmälda till socialen”, frågade den oroliga familjen mig. Föräldrarna är toppenföräldrar, men deras barn mådde inte så bra. Eftersom jag kände så väl igen mig i deras situation så gav jag ett rakt råd: ”Ge dem fingret. De finns inte där för att hjälpa er, utan för att misstänkliggöra och stjälpa. Har ni otur kan de förstöra hela den process av hjälp från BUP som ni är inne i.” Det här hände för ett år sedan. Men jag skulle ge exakt samma svar idag. Ge dem fingret om du ser till ditt barns bästa. Det finns inga som kan göra så stor skada på så kort tid för en familj. Jag ångrar att vi inte var ännu tuffare när vi hade med dem att göra.

Liberalerna krisar. Inte så konstigt kanske eftersom så många klassiska socialliberaler och frihetliga inte längre känner igen sig i partiets nuvarande kravliberala linje. De klassiska liberalerna förtjänar respekt. Även om jag inte själv tillhör det partiet, så behövs ett parti som driver liberala frågor. Detta som motvikt till den kollektivism och det förmynderi som alltid har varit baksidan av folkhemsbygget. 

I Mönsterås finns en del klassiska liberaler kvar. Helena Gunnarsson exempelvis. Hon tvekar inte att gå emot partilinjen eller alliansens linje om hon anser det nödvändigt. Det är den typen av principfasthet som man är van att se i detta parti, men som nu synes allt mer sällsynt.

Häromdagen kunde man i Barometern/OT läsa en liten halvtidsanalys mellan valen för varje kommun i länet. För Mönsterås vidkommande kunde man lätt få uppfattningen att det är oppositionen som styr. Den verkar ju nästan vara mer nöjd med utvecklingen än styrande Centerpartiet. Men en nöjd opposition vinner inga val.


Det kommunala samförståndet i Mönsterås och bristen på debatt är ett svek mot medborgarna. Det är när olika idéer får mötas som problemlösningen går framåt. Man behöver inte vara ovänner för det. Men det är partiernas demokratiska skyldigheter att visa på olikheter och orka formulera olika alternativ för en orts framtid.

Folkhemmet på Storgatan i Mönsterås. Bara en väg att gå till innergården. 
Ljus på gamla kyrkogården för alla som tog livet av sig förra året. Hur många av dem hade något riktigt val? Hur många av dem var psykiskt sjuka? Hur många hade "bara" mött för många djävlar?


På måndag smyger jag mig in på hemmastå i Oskarshamn för att se mitt älskade Modo.

1996 fick Mönsterås kommun kritik för sin enkla hemsida. Det kan man kanske ha viss förståelse för.

Inga kommentarer: