1 september 2016

I marginalen...

Min dragning till människor i marginalen är inget fejkat. Jag växte upp bland underbara människor som av olika anledningar hade hamnat i samhällets förorter. Men de stod aldrig helt utanför. På den tiden fick de ännu synas och ofta hittade de något sätt att hanka sig fram på. Några var så kallade a-lagare. De definierades utifrån sitt missbruk. Men långt ifrån alla hade drogproblem. De bara avvek från mallen på något sätt. Deras livshistorier fick man sällan ta del av. De bara fanns där som självklara inslag i kvarterets liv.

Brevbärare Malmström och Hjalmar Asp, 1982, utanför Metodistkyrkan vid Torget/Kaninbacken. Hjalmar Asp kom jag ofta i kontakt med då jag bodde granne med honom några år, men även därefter då jag ofta var hos Alvar och Aina på Torget. Konstig enligt många. Snäll gubbe enligt mig. Hur som helst, original på sin tid.
Så kom en tid där man inte fick visa sig med flaskan i parken. Arbetsmarknaden och ekonomin blev kärvare. Arbetslösa skulle skambeläggas. Och de som hade arbete ämnade man trimma med ackord. Många stressades i strimlor, rensades bort och hamnade i bästa fall på Samhall. Möjligheterna att leva alternativa liv minskade drastiskt.

Original och marginaliserade som tidigare ändå hade varit en del av samhället, blev stämplade med ”utanförskap” i pannan. Alliansen kidnappade ordet, gjorde det politiskt och fyllde det med skam.

Vad de förmodligen inte tänkte på var att det fick en stigmatiserande effekt. Många som inte alls kände sig utanför fick plötsligt veta att de var just utanför. Utanför vadå? Medborgarskapet har ju aldrig varit kopplat till din position på arbetsmarknaden. Och nog jobbade de ändå. Högg lite ved där, målade om en vedbod där, fixade. Inte var de särskilt utanför socialt heller. De spelade kort, gick motionsbingon och såg GIF spela fotboll nere på IP. Satt på Kontito, Domus och så småningom Spelcaféet.

Jag ska utan omsvep tillstå att jag aldrig har mått dåligt eller ens sämre de perioder jag varit arbetslös. Så får man förstås inte känna. Är man arbetslös förväntas man må dåligt och räkna enkronorna så att man blir flitigare med sitt jobbsökeri. Men jag har alltid bidragit oavsett. Och haft 13 rätt på Stryktipset fyra gånger.

Den dagen jag måste sluta på hembygdsgården så är det andra som tar makten över mitt liv. Jag blir då ett boskap som inte får gräs att äta om jag inte gör som de säger. Men med årens rätt bryr man sig inte om sådant längre. Man gör det man måste. Eller inte.

Det som har räddat mig genom åren är att jag alltid har hittat något som gett respekt. Som liten handlade det om att jag skrev skjortan av de flesta. Inte så att jag tillhörde den där procenten som blir framgångsrika författare, men jag skrev tillräckligt bra för att få något slags erkännande. Och där jag var som sämst, gymnastik, så kom jag ändå först i mål på orienteringen och terränglöpningen. Och så ryktades det att jag spelade schack i rökiga källarlokaler på Parkgatan, i de numera rivna gamla pensionärslägenheterna. Det ryktet var sant. Även om jag var en blyg, dryg och konstig j-vel så var jag alltid bäst på något och det kunde ingen ta ifrån mig.

Det gällde att aldrig backa verbalt. Det var enda chansen om man kom från en arbetarfamilj som stod utanför societetskontakter eller bruksadeln. Att behärska språket var A och O. Aj då! Den där j-la skitungen kunde visst både tala och skriva. Formuleringskonsten slipades. Rektorer rodnade. Lärare klappade på axeln. Mobbarna stirrade storögt.

Jag lärde mig att aldrig backa när det kommer till jävelskap. Det vet varenda lärare, rektor och mobbare vid det här laget. Det är enda sättet att vinna respekt och få stopp på skiten.

Där var jag då. Där är jag än.




Inga kommentarer: