Min dragning till människor i marginalen är inget fejkat. Jag
växte upp bland underbara människor som av olika anledningar hade hamnat i samhällets
förorter. Men de stod aldrig helt utanför. På den tiden fick de ännu synas och
ofta hittade de något sätt att hanka sig fram på. Några var så kallade
a-lagare. De definierades utifrån sitt missbruk. Men långt ifrån alla hade
drogproblem. De bara avvek från mallen på något sätt. Deras livshistorier fick
man sällan ta del av. De bara fanns där som självklara inslag i kvarterets liv.
Så kom en tid där man inte fick visa sig med flaskan i
parken. Arbetsmarknaden och ekonomin blev kärvare. Arbetslösa skulle skambeläggas.
Och de som hade arbete ämnade man trimma med ackord. Många stressades i strimlor, rensades bort och
hamnade i bästa fall på Samhall. Möjligheterna att leva alternativa liv
minskade drastiskt.
Original och marginaliserade som tidigare ändå hade varit en
del av samhället, blev stämplade med ”utanförskap” i pannan. Alliansen
kidnappade ordet, gjorde det politiskt och fyllde det med skam.
Vad de förmodligen inte tänkte på var att det fick en
stigmatiserande effekt. Många som inte alls kände sig utanför fick plötsligt veta
att de var just utanför. Utanför vadå? Medborgarskapet har ju aldrig varit
kopplat till din position på arbetsmarknaden. Och nog jobbade de ändå. Högg
lite ved där, målade om en vedbod där, fixade. Inte var de särskilt utanför
socialt heller. De spelade kort, gick motionsbingon och såg GIF spela fotboll nere
på IP. Satt på Kontito, Domus och så småningom Spelcaféet.
Jag ska utan omsvep tillstå att jag aldrig har mått dåligt
eller ens sämre de perioder jag varit arbetslös. Så får man förstås inte känna.
Är man arbetslös förväntas man må dåligt och räkna enkronorna så att man blir
flitigare med sitt jobbsökeri. Men jag har alltid bidragit oavsett. Och haft 13 rätt på Stryktipset fyra gånger.
Den dagen jag måste sluta på hembygdsgården så är det andra som tar makten över mitt liv. Jag blir då ett boskap som inte får gräs att äta om jag inte gör som de säger. Men med årens rätt bryr man sig inte om sådant längre. Man gör det man måste. Eller inte.
Det som har räddat mig genom åren är att jag alltid har
hittat något som gett respekt. Som liten handlade det om att jag skrev skjortan
av de flesta. Inte så att jag tillhörde den där procenten som blir framgångsrika
författare, men jag skrev tillräckligt bra för att få något slags erkännande.
Och där jag var som sämst, gymnastik, så kom jag ändå först i mål på orienteringen
och terränglöpningen. Och så ryktades det att jag spelade schack i rökiga
källarlokaler på Parkgatan, i de numera rivna gamla pensionärslägenheterna. Det
ryktet var sant. Även om jag var en blyg, dryg och konstig j-vel så var jag alltid bäst på
något och det kunde ingen ta ifrån mig.
Det gällde att aldrig backa verbalt. Det var enda chansen om
man kom från en arbetarfamilj som stod utanför societetskontakter eller
bruksadeln. Att behärska språket var A och O. Aj då! Den där j-la skitungen
kunde visst både tala och skriva. Formuleringskonsten slipades. Rektorer
rodnade. Lärare klappade på axeln. Mobbarna stirrade storögt.
Jag lärde mig att aldrig backa när det kommer till jävelskap.
Det vet varenda lärare, rektor och mobbare vid det här laget. Det är enda
sättet att vinna respekt och få stopp på skiten.
Där var jag då. Där är jag än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar