19 oktober 2016

En äkta mönsteråsare

Nu har det snart varit tre presidentvalsdebatter i USA på bara ett par månader. Det är ju fler än vad kommunalrådet och oppositionsråden orkade med på 31 år i Mönsterås. 

Ett fint exempel på att man kan vara tydlig ideologisk politiker och ändå kompisar är Hans Linde (V) och Birgitta Ohlsson (L). I själva verket så är det tydligheten och principfastheten som banat väg för kamratskapet. Även om jag inte delar deras åsikter i många frågor så är de föredömen.


Detta sagt som en liten besynnerlig notering innan jag går över till inläggets huvudämne – en äkta mönsteråsare.

I Kalmar skiljer man på kalmariter och kalmarbor. En kalmarbo är den som bor i Kalmar. En kalmarit är den som bor i staden, samt kan påvisa minst tre generationers härstamning från Kalmar.

Om vi skulle tillämpa samma tänkande på Mönsterås skulle det inte bli särskilt många genuina mönsteråsare kvar. Detta mot bakgrund av den enorma inflyttning som kom orten till del på 1950- och 1960-talen med bortåt 4000 nya invånare. De flesta kan härleda sina rötter i Mönsterås till den inflyttningsvågen, antingen för egen del eller via sina föräldrar.

Givetvis finns det mönsteråsare som bott här längre än så och som har sina rötter i 1800-talets köpmannaaristokrati eller arbetarkretsar, men de är ärligt talat inte så många.

Nej, i Mönsterås har vi varit ganska bra på att släppa fram utsocknes. Mönsterås mest betydelsefulla person på 1900-talet, Viktor O Lund, var dalmas. Kommunalrådet Roland Åkesson kom inflyttad från Läckeby. Flera av ortens företagare har invandrarbakgrund.

Så vad är det då som spelar roll i Mönsterås? Det är något helt annat som egentligen kan vara minst lika besvärande som Kalmars trams om tre generationer. I Mönsterås, som alltid haft lillebrorskomplex gentemot Kalmar och som ligger inklämt mellan två städer, är det lojaliteten som är avgörande. En lojalitet som kan liknas vid en överlevnadsinstinkt. Man håller ihop för att överleva konkurrensen från sina större grannkommuner. Laget blir här så oerhört mycket viktigare än jaget. Kollektivet väger tyngre än den individuella friheten. Här gäller det att gå med strömmen, att tycka och tänka på samma sätt för ortens bästa.

Jag vet ju av egen erfarenhet hur det fungerar. Minsta lilla som jag sagt eller skrivit som kan uppfattas som kritik av ledande kretsar i Mönsterås, så börjar de där blängande blickarna dugga lite tätare. Jag har inga problem att leva med det, men en del far säkert illa av det. Småstadsmobben kan vara hemsk.

De flesta jag möter är som väl är tillmötesgående och generösa. Annars hade jag knappast bott kvar här.

Men Mönsterås är mitt lika väl som någon annans. Jag skildrar gärna bygdens historia i olika sammanhang. Men det betyder inte att jag säljer mig som reklampelare för Mönsterås. Jag är hellre fri och får blängande blickar än låter mig fångas i ryggdunkningarnas och elogernas nät.

Fortsätter på temat stenmurar. Först ett par vackra stenmurar vid gamla församlingshemmet som försvann efter 1935, troligen på 50-talet.



Den här muren utgör gräns mellan gamla landsvägen (nu södra Storgatan) och bakgårdarna vid Häradshövdingegatan. Kanske ingen vanlig åkerstenmur, utan mer gammal tomtgräns.

Inga kommentarer: