Nu har det snart varit tre
presidentvalsdebatter i USA på bara ett par månader. Det är ju fler än vad
kommunalrådet och oppositionsråden orkade med på 31 år i Mönsterås.
Ett fint exempel på att man kan vara tydlig ideologisk politiker och ändå kompisar är Hans Linde (V) och Birgitta Ohlsson (L). I själva verket så är det tydligheten och principfastheten som banat väg för kamratskapet. Även om jag inte delar deras åsikter i många frågor så är de föredömen.
Detta sagt
som en liten besynnerlig notering innan jag går över till inläggets huvudämne –
en äkta mönsteråsare.
I Kalmar skiljer man på kalmariter och kalmarbor. En
kalmarbo är den som bor i Kalmar. En kalmarit är den som bor i staden, samt kan
påvisa minst tre generationers härstamning från Kalmar.
Om vi skulle tillämpa samma tänkande på Mönsterås skulle det
inte bli särskilt många genuina mönsteråsare kvar. Detta mot bakgrund av den
enorma inflyttning som kom orten till del på 1950- och 1960-talen med bortåt
4000 nya invånare. De flesta kan härleda sina rötter i Mönsterås till den
inflyttningsvågen, antingen för egen del eller via sina föräldrar.
Givetvis finns det mönsteråsare som bott här längre än så
och som har sina rötter i 1800-talets köpmannaaristokrati eller arbetarkretsar,
men de är ärligt talat inte så många.
Nej, i Mönsterås har vi varit ganska bra på att släppa fram
utsocknes. Mönsterås mest betydelsefulla person på 1900-talet, Viktor O Lund,
var dalmas. Kommunalrådet Roland Åkesson kom inflyttad från Läckeby. Flera av ortens
företagare har invandrarbakgrund.
Jag vet ju av egen erfarenhet hur det fungerar. Minsta lilla
som jag sagt eller skrivit som kan uppfattas som kritik av ledande kretsar i
Mönsterås, så börjar de där blängande blickarna dugga lite tätare. Jag har inga
problem att leva med det, men en del far säkert illa av det. Småstadsmobben kan
vara hemsk.
De flesta jag möter är som väl är tillmötesgående och
generösa. Annars hade jag knappast bott kvar här.
Men Mönsterås är mitt lika väl som någon annans. Jag
skildrar gärna bygdens historia i olika sammanhang. Men det betyder inte att
jag säljer mig som reklampelare för Mönsterås. Jag är hellre fri och får
blängande blickar än låter mig fångas i ryggdunkningarnas och elogernas nät.
Fortsätter på temat stenmurar. Först ett par vackra stenmurar vid gamla församlingshemmet som försvann efter 1935, troligen på 50-talet.
Den här muren utgör gräns mellan gamla landsvägen (nu södra Storgatan) och bakgårdarna vid Häradshövdingegatan. Kanske ingen vanlig åkerstenmur, utan mer gammal tomtgräns. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar