Pöbelmentaliteten sprider sig i ett visionslöst Sverige

Det finns en idé som snurrar runt mycket nu som går ut på att så länge ”eliten” levererar välfärd så finns det tillit som håller de värsta politiska avarterna borta. Så allt handlar om hur välfärden skall upprätthållas och utvidgas än mer till dem som lever i så kallat utanförskap. Jag har inte riktigt velat ta till mig att problemet är så inskränkt, men jag börjar bli uppgiven. Kanske är det så enkelt. Det var väl därför sossarna hade 50% förr i tiden. De hade en samhällsvision och levererade välfärd. De allra flesta fick det bättre. Den som är mätt, har tak över huvudet, har hopp om barnens välfärd och kan unna sig något av denna världens goda gör kanske inte uppror.

Men nu finns det en pöbelmentalitet lite överallt – folk röstar hur lättvindigt som helst på murbyggarhögern, bränner bilar i förorter eller anammar dumvänsterns nit för allt möjligt som de flesta (än så länge) i allmänhet skiter i (könsneutrala leksaker, genus, ”förbjud fars dag” etc). Precis som om man hade rätt att bete sig illa, rösta ogenomtänkt eller ägna sig åt låtsasproblem bara för att man inte får ta del av maximal välfärd. Bäst att leva på så gott man kan och hålla huvudet högt. Känner att jag inte vill vara med på nåt av det där.

Men så länge detta är problembilden så kommer debatterna bara att handla om urtrista saker som om man ska sänka ingångslönerna eller höja skatterna. Sanningen är att inga partier har några riktigt genomtänkta långsiktiga visioner om hur samhället ska funka. Då uppstår det där tomrummet som populisterna fyller direkt. Sänkta ingångslöner låter ju inte så hippt. Inte höjda skatter heller. Många väljer då att istället rösta på dem som bygger murar mot omvärlden.

Kanske borde den vardagliga grå politiken få en renässans. Där hittar vi de riktiga politiska hjältarna. De där som kämpar i det tysta med olika frågor. Men det är inte deras tid. Den som skriker högst och lovar mest vinner.

Finns det överhuvudtaget en möjlighet att bevara efterkrigstidens välfärd i Sverige? Jag vet inte, men kanske borde man sätta sig ner och noga tänka igenom vad som är en rimlig nivå och vad som är realistiskt möjligt i en värld där länder som Sverige kan drabbas hårt av det man kallar globalisering, något som egentligen bara är den fria marknadens logiska yttersta konsekvens.