Förvägra mig inte rätten att vara arg

Det finns människor som vill förvägra mig rätten att vara arg, och inte minst rätten att ge uttryck för min ilska. Alla som känner mig vet förstås att jag aldrig skulle slå någon, annat än i självförsvar, så det är inte ilska omsatt i våld jag syftar på, utan ilska omsatt i skrift. Just jag ska förvägras detta.

Låt oss istället vända på resonemanget. Efter sju års kamp mot en skola som har uppvisat en så flagrant tafatthet och inkompetens när det gäller barn med särskilda behov, därtill hämndlystna föräldrar och kamp för att få rätt hjälp från sjukvården, så är inte det konstiga att jag är arg.

Det konstiga är att jag inte sitter lallande på en psykiatrisk klinik. Att gång på gång på gång behöva påpeka vad skollagen säger när det gäller skolans skyldighet att anpassa sig efter varje barns särskilda behov, att gång på gång behöva anmäla mobbning utan att något händer, att själv behöva prata med mobbare, tampas med arga föräldrar som menar att deras ungar absolut inte gjort någonting. Att gång på gång behöva förklara mitt eget barns personlighet och hennes rätt att vara den hon är. 

Att gång på gång behöva sitta och diskutera skitbagateller som sönderbitna suddgummin, kladd i skolböcker, samtidigt som de blundar för det viktiga, är inget annat än föräldramobbning. Andra har sagt det – ”Det ni utsattes för av Mölstadskolan var ingenting mindre än mobbning mot familj”.

Lägg därtill kampen för att överhuvudtaget få hjälp från BUP. Väntetid för utredning på ett år. Under den väntetiden hinner både jag, min fru och lägenheten bli sönderslagen flera gånger om. När vi väl fick utredning påbörjades en ny kamp för att få den adekvata hjälpen.

Den som inte varit med om det kan nog inte föreställa sig hur trött man är efter sju års kamp. Jag har pga detta förlorat oerhört mycket energi som jag hade behövt hemma.

Så kom inte och ha synpunkter på min ilska. Jag är mycket arg och med all rätt.

Jag har försökt hantera den kreativt genom att skriva böcker, skänka pengar till organisationer som jobbar mot mobbning etc. Men jag kommer nu också att ge ut en bok där jag sammanfattar våra erfarenheter. Jag har väntat lite med skrivandet för att inte enbart skriva den i affekt, men jag inser att känslorna måste vara med för att den ska bli bra. Så jo, jag är arg och  jag tänker uttrycka min ilska.