26 juni 2017

Jag kommer aldrig att gå i flock

Vi lever i en tid där allt fler gör sig lustiga över oss som går omkring med en känsla av att inte riktigt passa in fullt ut någonstans. Vi som har gjort ensamheten till en konstart (även om vi lever i sociala sammanhang). Det antyds att man gör sig märkvärdig och koketterar med sitt utanförskap. Men jag kan garantera att det inte finns något romantiskt med att gå omkring och känna sig ensam och  isolerad. Jag hade gärna sluppit. Och jag unnar andra människor att leva lagomliv och vara lyckliga. Men jag tänker definitivt inte ändra på mig för att få större socialt umgänge. Lite stolthet har jag.

Mitt första minne av utanförskap är från treårsåldern. Min mor försökte få mig att leka med två andra barn i kvarteret, men något inom mig protesterade. Jag ville inte. De var främlingar för mig. Därtill glada och utåtriktade barn som inte hade i min värld av sandlådor med kattskit att göra.

Sedan fortsatte det och tog sig olika uttryck i takt med stigande ålder. Jag avskydde att hälsa på släktingar som hade barn man förväntades leka med (undantag mina kusiner i Ruda som jag kände mig trygg med). I lekskolan försökte fröknarna desperat få mig med i lekarna, trots att jag hellre gled runt för mig själv eller lekte med min kompis Peo. Jo, jag hade faktiskt en kompis alla år, och det räckte ju med en.

I skolan blev jag en tyst udda fågel som sällan öppnade munnen. Och när jag väl sa något var det väl valda ord som antingen drog ner applåder eller väckte uppståndelse. Jag befann mig ytterst sällan i landet lagom.

Skoltiden blev splittrad. Jag trivdes med att läsa och lära mig, men avskydde pedagogiken och pennalismen. Utanförskapet stärktes definitivt dessa år.

I den frikyrka jag befann mig, och som på många sätt var en underbar miljö med fina människor, ställdes allt på sin spets. Jag var ju blyg och inte alls så där utåtriktad, glad och andeuppfylld som man förväntades vara om man var frälst. Det var bestämt något fel på mig. Fåren i vår Herres hage skulle, vad man än sa om olikheternas välsignelse, inte gå att skilja på. Synd för den kristna församlingen är egentligen fin om var och en får betjäna med sina gåvor.

Utanförskapet bottnade i ett antal faktorer. Någon diagnos tror jag inte att jag skulle ha lyckats få ens med dagens generösa diagnospolicy. Men jag var blyg och hade höga krav på sanning och äkthet. Blygheten var genetisk. Det andra var mer socialt betingat och något jag hade ärvt från min mor och kanske särskilt min mormor. En stark avsky mot hyckleri, en slags tetighet och diskussionsvilja. Det fungerade ganska bra i vår släkt som hade högt i tak, men så fort du klev utanför den krockade det brutalt med såväl frikyrkans syrefattiga kultur som Mönsterås fasadkultur som var en blandning av likriktad bruksanda och märkvärdig köpmannamoral. Jag kände mig genuint kvävd. Jag har alltid identifierat mig med Johannes döparen och liknande ganska kärva figurer i skriften, så det är klart det skar sig ibland. Lycklig den som kan identifiera sig med Barnabas eller aposteln Johannes.

Vissa problem inom familjen förstärkte sedermera dessa tendenser och fick mig att i än högre grad gå min egen väg där jag gjorde allt för att ha full kontroll över mitt liv utan andras inblandning. Stortrivdes i den akademiska världen i Växjö, även om min arbetarbakgrund gjorde att jag inte passade in fullt ut där heller. De sociala koderna satt inte i ryggraden. Och väl tillbaka i Mönsterås var det förstås upplagt för fiasko. Det som i någon mån räddat mig är att jag lyckats knyta an till det stora intresset för lokalhistoria som finns i bygden. Annars hade jag varit en total ensling.

Ändå bor jag här och vill inte härifrån. Kanske finns det något självdestruktivt i det. Men jag tycker om naturen och faktiskt även en hel del människor. Jag har ett fåtal nära vänner och är med i några digitala nätverk. Så jag reder mig. Men jag kommer aldrig att gå i flock.

Min kristna tro då? Några verkar vara oroliga för mig. Jag har alltid rört mig fritt i olika kristna sammanhang och älskar de flesta kristna inriktningar, utom den liberalteologiska som jag tycker saknar stadga och intellektuell hederlighet. Något ska man väl stå upp för. Älskar den teologiska rikedomen och olika fromhetsyttringar. Hur sedan jag utformar och vårdar min relation med min Herre är inget jag skriver om i ett blogginlägg. Men jag vet vilka gåvor jag fått, både nådegåvor och naturliga. De ska användas i de vardagsmiljöer man verkar, men absolut inte låsas in i bara ett kristet sammanhang. Man betjänar alltid hela kristi kropp och även dom som står utanför.

Inga kommentarer: