Vi lever i en tid där allt fler gör sig lustiga över oss som
går omkring med en känsla av att inte riktigt passa in fullt ut någonstans. Vi
som har gjort ensamheten till en konstart (även om vi lever i sociala
sammanhang). Det antyds att man gör sig märkvärdig och koketterar med sitt
utanförskap. Men jag kan garantera att det inte finns något romantiskt med att
gå omkring och känna sig ensam och isolerad.
Jag hade gärna sluppit. Och jag unnar andra människor att leva lagomliv och vara
lyckliga. Men jag tänker definitivt inte ändra på mig för att få större socialt umgänge. Lite stolthet har jag.
Mitt första minne av utanförskap är från treårsåldern. Min
mor försökte få mig att leka med två andra barn i kvarteret, men något inom mig
protesterade. Jag ville inte. De var främlingar för mig. Därtill glada och utåtriktade
barn som inte hade i min värld av sandlådor med kattskit att göra.
Sedan fortsatte det och tog sig olika uttryck i takt med
stigande ålder. Jag avskydde att hälsa på släktingar som hade barn man
förväntades leka med (undantag mina kusiner i Ruda som jag kände mig trygg
med). I lekskolan försökte fröknarna desperat få mig med i lekarna, trots att
jag hellre gled runt för mig själv eller lekte med min kompis Peo. Jo, jag hade
faktiskt en kompis alla år, och det räckte ju med en.
I skolan blev jag en tyst udda fågel som sällan öppnade
munnen. Och när jag väl sa något var det väl valda ord som antingen drog ner
applåder eller väckte uppståndelse. Jag befann mig ytterst sällan i landet
lagom.
Skoltiden blev splittrad. Jag trivdes med att läsa
och lära mig, men avskydde pedagogiken och pennalismen. Utanförskapet stärktes
definitivt dessa år.
I den frikyrka jag befann mig, och som på många sätt var en underbar miljö med fina människor, ställdes allt på sin spets.
Jag var ju blyg och inte alls så där utåtriktad, glad och andeuppfylld som man
förväntades vara om man var frälst. Det var bestämt något fel på mig. Fåren i
vår Herres hage skulle, vad man än sa om olikheternas välsignelse, inte gå att
skilja på. Synd för den kristna församlingen är egentligen fin om var och en får
betjäna med sina gåvor.
Utanförskapet bottnade i ett antal faktorer. Någon diagnos
tror jag inte att jag skulle ha lyckats få ens med dagens generösa
diagnospolicy. Men jag var blyg och hade höga krav på sanning och äkthet.
Blygheten var genetisk. Det andra var mer socialt betingat och något jag hade ärvt
från min mor och kanske särskilt min mormor. En stark avsky mot hyckleri, en
slags tetighet och diskussionsvilja. Det fungerade ganska bra i vår släkt som
hade högt i tak, men så fort du klev utanför den krockade det brutalt med såväl
frikyrkans syrefattiga kultur som Mönsterås fasadkultur som var en blandning av likriktad bruksanda och märkvärdig köpmannamoral. Jag kände mig genuint kvävd. Jag har alltid identifierat mig med Johannes döparen och liknande ganska kärva figurer i skriften, så det är klart det skar sig ibland. Lycklig den som kan identifiera sig med Barnabas eller aposteln Johannes.
Vissa problem inom familjen förstärkte sedermera dessa
tendenser och fick mig att i än högre grad gå min egen väg där jag gjorde allt
för att ha full kontroll över mitt liv utan andras inblandning. Stortrivdes i
den akademiska världen i Växjö, även om min arbetarbakgrund gjorde att jag inte
passade in fullt ut där heller. De sociala koderna satt inte i ryggraden. Och
väl tillbaka i Mönsterås var det förstås upplagt för fiasko. Det som i någon
mån räddat mig är att jag lyckats knyta an till det stora intresset för
lokalhistoria som finns i bygden. Annars hade jag varit en total ensling.
Ändå bor jag här och vill inte härifrån. Kanske finns det
något självdestruktivt i det. Men jag tycker om naturen och faktiskt även en
hel del människor. Jag har ett fåtal nära vänner och är med i några digitala nätverk.
Så jag reder mig. Men jag kommer aldrig att gå i flock.
Min kristna tro då? Några verkar vara oroliga för mig. Jag har alltid rört mig fritt i olika kristna sammanhang och älskar de flesta kristna inriktningar, utom den liberalteologiska som jag tycker saknar stadga och intellektuell hederlighet. Något ska man väl stå upp för. Älskar den teologiska rikedomen och olika fromhetsyttringar. Hur sedan jag utformar och vårdar min relation med min Herre är inget jag skriver om i ett blogginlägg. Men jag vet vilka gåvor jag fått, både nådegåvor och naturliga. De ska användas i de vardagsmiljöer man verkar, men absolut inte låsas in i bara ett kristet sammanhang. Man betjänar alltid hela kristi kropp och även dom som står utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar