Ibland tänker jag på hur jag, utan att urarta, skall förmå mig själv att stanna kvar i köpingen. Den här självgoda och inkrökta byhålan med sina uppblåsta kälkborgare och sin präktiga bruksadel. Hela bygden är överbefolkad av centerextremister och champagnesocialister som paraderar på köpingens gator och torg och fyller sina liv med märkvärdiga tillställningar och viktiga uppdrag. Utomordentligt skickliga på att sätta näsorna i vädret och vanartiga på plats. Vid sällsynta tillfällen kan de sura snipmunnarna skifta till avmätta leenden. Om de någon gång skrattar är det kultiverat och återhållsamt.
De hälsar falsk förbindligt när de möts, utväxlar miserabla meningslösheter och sårande skvaller. Ytan är välpolerad, men bakom fasaden finns bara tomhet och en moral lika sönderrostad som en övergiven Volvo Amazon på Muddern, lika ihålig som en Maasdammerost. Men det gäller att till varje pris bevara skenet. Att under inga som helst omständigheter göra bort sig och tappa masken. Här härskar småsinthet och enfald, arrogans, översitteri och fåfänga.
Därutöver finns det enstaka exemplar av stenkastarvänster och en snabbväxande skara kostymrasister och svenskraggare i akut behov av integration i det svenska samhället. Inga som direkt bidrar till att skingra de dystra tankarna.
Fredag och förkyld. Hoppas det vänder snart. Jo jag har också rätt att vara sjuk utan att halva Mönsterås måste jaga mig.
Stolt kan man vara över mycket. Jag är stolt över att jag alltid snabbt och resolut tagit itu med problem i min dotters skola. Det har jag förstås fått mycket skit för från såväl elever, föräldrar och ibland lärare. Precis som om det vore den som drabbas och den som reagerar som är problemet, och inte den som mobbar eller skolans rutiner. Det där…när man vänder på skulden…är bland det värsta med att bo i Mönsterås. Även om fenomenet finns överallt, så är man oerhört duktiga på det i Mönsterås. Offret blir den skyldige. Och om de inte vågar ge sig på min dotter så är det hennes besvärliga pappa som pekas ut. Där har ni en av drivkrafterna till min mörka deckare som kommer ut i höst.
Jag gör inte längre som människor vill och förväntar sig. Ja, det var nog länge sen jag gjorde det. Det är det som gör att man blir stark. Man går alltid den väg man själv stakat ut. Inte ens vänner, inte ens besvikna vänner, kan ändra på det.
Likväl önskar jag alla er andra som inte tyckte ni kände igen er - ni är ganska många trots allt - en trevlig fredagskväll!
Helgens låt blir med The National. Från deras kommande LP.
Men givetvis lite Smiths också. En B-sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar