Snorig deckare

En elak förkylning har härjat i familjen över en vecka nu. Igår blev den plötsligt värre för mig när den egentligen hade börjat ge vika en aning. Jaha. Lite snopet. Så nu dricker jag te för att få sympatier.

Min nya deckare ska jag be att få återkomma till. Den är så nära färdig den kan bli nu. Läser bara om den några extra gånger. Finslipar detaljer jag råkar upptäcka. Ser till att allt är konsekvent.

Jag har sagt det förut, men säger det igen. Den här deckaren präglas av ett större svårmod än den förra, samtidigt som jag ha haft oerhört roligt när jag skrev den. Mörk med mycket humor. I alla fall min humor.

Att den blir mörk beror på den tid, det samhälle och den bygd jag lever i. Det handlar om elaka tungor, intrigspel, rykten och förtal. Det handlar om social differentiering. Om fasader. Om prestige. Om svartsjuka. Om att vara skicklig på att sätta näsan i vädret och vanartiga på plats. Om att vara lagom.

Många kommer inte att bli glada för min bok. Deckarpuritaner kräver ju mer spänning och action, medan lokalbefolkningen kan tänkas ha invändningar av helt andra skäl. Men jag har fått boken exakt som jag ville ha den. Den är både en kontrollerad explosion av svärta och humor, samtidigt som den är en enda lång utdragen slowmotionscen. Tempot är nästan obefintligt. De inre monologerna oändliga. Dialogerna högst 10. Karaktärernas fördomar övertydliga klichéer. Jag älskar det så.