Att alltid ge allt

Det är för de människor man möter som man arbetar.

På Växjö högskola (nu Linnéuniversitetet) råkade exempelvis mina och Peter Danielssons kurser i historia bli mytomspunna succéer. Jo, jag skryter lite nu, men med tanke på hur mycket vi slet med kurserna så tycker jag det är rimligt. Vi gav allt på föreläsningarna och gav därutöver varje student ett personligt professionellt bemötande.

Efter en tentamen hade vi alltid noggranna genomgångar med var och en. Vi försökte också bjuda lite på oss själva genom att efter avslutad kurs följa med studenterna ut på någon studentpub, givetvis med bevarad professionell distans.

Studenterna gav oss alltid de högsta betygen i kursutvärderingarna och institutionsledningen var givetvis nöjd med vår insats, men facket tyckte att vi jobbade för hårt och gav varje student för mycket uppmärksamhet. Men vi fortsatte ändå med det. Det handlade om respekt. I den respekten låg att försöka mana på dem som inte riktigt klarade studierna, men också att försöka hitta de riktigt stora begåvningarna som man gärna uppmuntrade att fortsätta till högre nivåer.

Den inställningen har sedan följt mig vare sig det handlar om lokaler som ska städas, skolklasser, guidegrupper eller publik vid föredrag.

Men vinnlägger man sig om att göra ett bra jobb får man också alltid räkna med kritik. Det är alltid någon som stör sig, alltid någon som blir avundsjuk, alltid några som inte förstår vad man egentligen håller på med.

Men jag har alltid en tanke bakom det jag gör. Och så länge man vet att man gjort allt man kan i mötet med ”publiken” så sover jag gott på nätterna. Den dagen jag förlorar tjänarperspektivet är det dags att ta ner skylten och pensionera sig.