9 november 2017

50 år av fel

Jag kom ut med rumpan först. Det var första varningssignalen. Sedan har det fortsatt och i morgon firar jag 50 år av fel. Och det firar jag genom att åka bort ifrån den bygd som gjort mig till den jag är utöver det biologiska arvet och 12 år i en biskopsstad 12 mil härifrån.

Att bli äldre är i princip bara underbart, bortsett från lite mystiska krämpor här och var. Men mentalt är det fantastiskt. Nu kan jag dessutom börja bära keps och svart långrock med hedern i behåll.

För några år sedan summerade jag min tillvaro så här långt i en bok som heter Mönsteråsbarn. Den kan man läsa gratis online om man vill. Kanske inte så mycket för mitt liv, utan för att den säger något om det Sverige jag växte upp i.

Nu är det förvisso inte bara min dag imorgon. Jag firar ju knappt. Men borgmästaren i Los Angeles har utsett fredagen den 10 november till Morrissey Day. Och motiveringen är underbar:

"Morrissey Day celebrates an artist whose music has captivated and inspired generations of people who may not always fit in — because they were born to stand out.”

Så jag tror vi vänder på det. Kanske är det inte 50 år av fel. Alla "normala" behöver oss outsiders att spegla sig i och vi gör ganska stor nytta bara genom att finnas till och göra saker på vårt sätt. I dagarna kommer min nya deckare. Preliminärt imorgon, men jag misstänker att tryckeriet ligger några dagar efter. Nå, det gör inte så mycket. Den är på gång i alla fall. Och efter 50 år är jag det också.

Får jag bara välja en sång på 50 år blir det denna i hård konkurrens med There is a light that never goes out. 




Inga kommentarer: