Jag har gett ut tre böcker och den fjärde kommer vilken
dag som helst från tryckeriet. Räknar vi dessutom med en skrift från
universitetstiden som fick ISBN-nummer är vi uppe i fem. Det gör att jag enligt
de flesta gängse definitioner kan kalla mig författare, låt vara att en del
snobborganisationer anser att man ska ha gett ut minst två eller tre böcker som
besitter litterära kvaliteter. Och vad som utgör litterär kvalitet avgör de
själva. En form av litterär inavel alltså. Ett sätt att skapa en inhägnad
exklusiv yrkesidentitet.
Men om vi bortser från de litterära sprätthökarna så är jag
alltså författare. Ändå drar jag mig för att kalla mig det. Varför? Den enda
rimliga förklaringen jag kan komma på är dåligt självförtroende. Trots att jag
fått nästan enbart positiva läsarreaktioner för de böcker jag gett ut, så vet
jag innerst inne att en riktig recensent skulle såga mig jäms med fotknölarna.
Det finns en litterär elitism i Sverige där jag inte är i närheten av att hålla
måttet. Och egentligen beror det inte på att jag är så värst mycket sämre än de
förlagsanknutna. Det beror på att jag inte skriver tillräckligt märkvärdigt,
inte tar upp de ämnen som just nu trendar. Jag borde förstås inte bry mig, men
den där känslan av att vara i underläge finns där hela tiden och den kommer jag
aldrig att bli kvitt. Det är bara att hoppas på att jag slipper recenseras av
en riktig kritiker även denna gång.
Nu spelar en titel givetvis ingen roll egentligen. Men
alltid retar det ju någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar