18 januari 2018

Om bildning, integration och minnet

Så länge jag kan minnas har jag haft vissa ideal kring bildning, att komma i tid och att lämna ifrån sig ett bra jobb av hög kvalitet. Sedan har livet lärt mig att aldrig applicera de idealen urskiljningslöst på alla människor jag möter. Det finns dom som av olika skäl inte alltid kan leva efter de ledstjärnor som just jag har valt. Var och en får göra sitt bästa och hitta sin väg i livet utifrån sina förutsättningar. Det viktigaste är inte alltid att komma i tid, utan att man överhuvudtaget är på plats. Likaså är det kanske inte alltid nödvändigt att prioritera alla de bitar som jag anser ingår i bildningskanon. Man kan kanske specialisera sig på vissa delar som man brinner för. Men likväl tror jag det är bra för ett samhälle om så många som möjligt kan så mycket att man kan reflektera över sin plats i tillvaron genom att se tillbaka på historien, genom utblickar på andra delar av världen och genom att se sin plats i universum.

Gustav Vasa. Nej man kanske inte behöver veta exakt när han regerade (även om man nog borde kunna lära sig det). Däremot bör man kunna resonera kring varför han av vissa har kallats landsfader, medan andra (inte minst många i Småland) benämnde honom tyrann. Att kunna regeringsperioden gör ingen bildad, men att kunna resonera om honom och hans tid och hans betydelse är bildning. 

I ett svenskt frågesportprogram nyligen kunde ingen av burarna vad planeten mellan Merkurius och Tellus heter. Det borde man ha vetat. Nu blir man inte bildad för att man kan solsystemets planeter i rätt ordning kanske, men om man därtill kan föra ett resonemang om universums historia och solsystemets bildande är man bildad.

Det finns ett ord i tiden som jag skyr som pesten. Integration. För mig är det inget positivt ord. Det andas inställsamhet och anpassning. Man ska anpassa sig efter andra så att de blir nöjda. För att passa in. Det strider helt emot min demokratiska människosyn att varje människa är unik med samma värde och samma friheter. Integration är för mig bara ok i den meningen att man ska göra det som står i sin makt att lära sig språket, så långt möjligt försörja sig själv och följa lagen. I övrigt får människor leva och tänka och tycka precis vad de vill. Man får försöka släppa det där behovet av att vilja kontrollera hur andra väljer att leva sina liv.

Sedan denna evinnerliga myt att allt var bättre förr i exempelvis Mönsterås. Visst kan jag tycka att det fanns en liten anarkistisk charm när jag växte upp som idag är borta. Särskilt i centrummiljöerna. Och så hade vi polisiär bemanning. Men annars vet jag inte. Mönsterås ekonomi är avsevärt bättre nu än på 60- och 70-talen. Våldsbrottsligheten lägre. Ungdomarna sitter inne och spelar datorspel istället för att svina och slåss ute (för att spetsa till det väldigt). Skulle kunna rabbla upp hur mycket otäckt som helst som hände i det gamla folkhemsmönsterås, alltifrån mord, till ungar som fick stryk i skolan till blottare och övergrepp av olika slag. Men vårt minne är selektivt. Vi väljer att minnas idyllen för att vi behöver det.


2 kommentarer:

JRSN sa...

Ja, begreppet integration har en viss unkenhet över sig och antyder närapå hjärntvätt; att man förväntas släppa hela sin historia och identitet. Men som du säger, det räcker väldigt långt att bara lära sig språket och följa lagen.

Att komma från olika kulturer och mötas i gemensamma projekt är annars något jag förespråkar. Då ligger fokus på att lösa problem som har med projektet att göra, man behöver inte haka upp sig på kulturella olikheter. Sen har jag väl, ärligt talat, inte lyckats så bra med mina projekt med personer från andra länder. Kulturella uttryck är som gamla rostiga spikar, de sitter hur hårt som helst och till syvende och sist blir de orsaken till att samarbetet upplöses.

Men integrationen löser egentligen sig själv, med tiden. Barnen till nyanlända tar till sig mer av landets seder och bruk. Och när deras barn i sin tur växer upp finns knappt några olikheter kvar.

Bert sa...

Jonny, du tillhör definitivt en av de som allra mest har gett uttryck för sin längtan tillbaka till de tider som varit.
Att du som nu i detta och flera andra inlägg förordar dagens samhällssituvation tyder på att du lever i en pk-bubbla där reale är satt på undantag och utopier har företräde.

Joakim skriver i sin kommentar: "integrationen löser sig själv, med tiden".
I dagens sk multikulturella Sverige är det inte invandraren som har ålagts att integrera sig i Sverige, det ansvaret, den bördan har istället oombett påförts oss svenskar. Dylikt vansinne kan bara genomföras i ett samhälle där makthavarna(den nya häskarklassen=politikerna) inte längre anser sig behöva vara lojala mot det egna landets valmanskår. Dessa svenska makthavare anser sig istället ha mycket större lojalitetsförpliktelser mot div internationella organisationer som exv FN, EU mfl.
En i samanhanget inte obetydlig bov som strakt bidragit till det nuvarande svenska eländet är arbetsgivarorganisationen "Svenskt Näringsliv". Denna org har under lång tid lobbat intensivt för globalistutopiska mål, som exv utplånandet av sedan länge existerande stadsstater och deras gränser.