19 juli 2018

Är livet ditt eget val?

Kan man verkligen forma sitt eget liv nästan precis som man vill, eller är man strukturernas fånge, (det vill säga "offer" för genetik och socioekonomiska variabler)? Sanningen ligger väl i olika hög grad mellan dessa ytterligheter.

När man är ung och naiv så tror man möjligen att livet som väntar är något man kommer att styra över själv. Bara man skärper till sig, går den rätta utbildningen, inte gör något kriminellt. Allt handlar om den rätta viljan och att göra de rätta valen. 

För de flesta är det förstås inte så, vilket man så småningom kommer underfund med. (Låt vara att svensk skola en gång gav de flesta en hyfsad chans att bryta klassbarriärerna. Ambitionen fanns i alla fall.) Men ändå kommer man att få höra det där budskapet med jämna mellanrum - allt är möjligt bara du gör si eller så, bara du vill det tillräckligt mycket. 

Men ju äldre jag har blivit destu mer har jag landat i insikten att de val jag kan göra själv är ytterst begränsade och görs inom väl avgränsade murar, murar som i princip är omöjliga att forcera. Strukturerna jag lever i är alltså betydligt starkare än jag ville erkänna när jag var yngre och livet låg framför mig. 

Givetvis har jag gjort ett antal val i livet som styrt det i en viss riktning, men i stort sett ser mitt liv ut som det gör på grund av bakgrundsfaktorer och slumpartade omständigheter som jag inte har kunnat påverka. Det handlar inte på något sätt om att frånskriva sig ett eget ansvar, utan är ett ärligt försök till en analys.

Vilka är det då som envisas med att lyfta fram de egna valen, möjligheterna och viljestyrkan? Tja, det är i regel människor som har en hel del pengar och som därför har lyckats. I ett kapitalistiskt samhälle är pengar nyckeln till förverkligande. Alternativt är det människor som har en särgen tur eller talang.

De flesta av oss sitter där vi sitter och vi hittar våra överlevnadsstrategier. En del reflekterar kanske inte alls över sina liv. De kanske är precis så lyckliga som de ser ut. Jobb på bruket, villa på Ljungnäs, make/maka, två välartade ungar, parmiddagar, någon resa utomlands ibland. Jag ser inte ner på det livet, men får panik inför tanken på det. 

Jag ångrar i princip bara mina synder, inte mina livsval. De har ändå inte haft särskilt stor betydelse för hur jag lever idag. Mitt eget handlingsutrymme är ytterst begränsat. Förmodligen är det därför jag försöker ge ut en och annan bok ibland. Det som står där är ändå mina egna val. Ingen redaktör har styrt upp texten och min korrekturläsare får bara rätta språkliga fel. Han lägger sig aldrig i innehållet. Jag har oerhört svårt att begripa mig på författare som låter redaktörer gå in och peta eller rent av möblera om fullständigt i litterära skrifter. Och ibland läser man okunniga kulturskribenter som skriver: "Boken hade mått bra av en mer klåfingrig redaktör". Då har man inte begripit någonting om frihet.

"Ingens herre, ingens träl", som Nils Erik Forsgårds bok om den liberale föregångaren Anders Chydenius heter. Han var en av dem som låg bakom tryckfrihetsförordningen 1766. Radikal präst och riksdagsman som även kämpade för tjänstefolket på landsbygden och drev på för religionsfrihet.

Men jag älskar den titeln. Det gäller att göra de där mikrovalen man ändå kan göra. 











Inga kommentarer: