När jag var barn plågades jag alltid av en malande oro när
jag lekte utomhus. Alltid den där underliggande rädslan för att de ”farliga
killarna” skulle komma och slå mig. Hur roligt vi än hade så var man alltid
vaksam, såg sig alltid omkring, valde bort vissa områden där riskerna var
större.
Två av grabbarna jag aktade mig för bodde på Industrigatan. Här byggs området på 1950-talet. |
Den känslan är idag borta och det beror inte bara på att jag
har blivit äldre. Ingår du inte i något kriminellt gäng så är Mönsterås en
väldigt trygg plats att leva på (lyft nu inte fram de olyckliga undantagen för
sådana finns alltid) jämfört med 30 år sedan, 100 år sedan och 400 år sedan.
Våldsbrotten är färre. Ungdomarna sitter i högre grad inomhus framför sina
datorer än är ute och super och härjar. A-lagarna har på gott och ont flyttat
inomhus och raggarna är i regel snällare än i mina deckare. Observera att
Mönsterås även är en tryggare plats för kvinnor, och min fru går
kvällspromenader utan någon rädsla.
Visst händer det att jag får hot och hatmejl från
överförfriskade sk Sverigevänner, men jag får ärligt säga att det är
marginella företeelser som inte skrämmer mig.
Min vän Peo och jag i unga år. Inne var vi sällan. |
Jag framför familjens bil på 1970-talet vid Kaninbacken/Torget. Där i hemmakvarteren var man ganska trygg. |
Vår och höst är egentligen de bästa årstiderna om man vill
åka runt och titta på historiska platser. Nu är det för mycket grönt som är i
vägen. Fästingbett, getingstick och till och med ormbett är vardagsmat för en
historiker som är ute i markerna sommartid. Men ibland försöker jag. 2009 var
jag vid en ödegård i Fälle. Kameran var hemsk den dagen, men jag har nu lyckats
få bilderna något ljusare, så sista i inlägget kan ni se några foton från mitt
besök där.
Annars får jag önska en trevlig helg! Veckans låt blir EBTG med Understanding.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar