Nationen intresserar mig föga. Jo, som historiker är det
förstås intressant att se hur nationer och nationalism skapas under olika
historiska omständigheter. Men som privatperson är det lokalsamhället och
världen som fångar mig. Och jag ska försöka förklara.
Sverige är egentligen historien om landskapen,
socknarna och byarna. Vi har en unikt lång tradition av lokalt och regionalt själstyre
som tar sig olika uttryck i landskapslagar och på häradsting, sockenstämmor och
bystämmor. Även under de perioder vi har haft en stark kungamakt så har kronan
sällan kunnat eller vågat agera utan att ta hänsyn till den starka svenska
bondeklassen.
Redan som ung började jag släktforska och fick förmånen att
gräva djupare i de bygder där mina förfäder hade levt. Senare utvecklades
hobbyn till ett specialintresse för framför allt Mönsterås- och
Fliserydsbygden.
När jag sedermera studerade i Växjö hamnade jag i Lars-Olof
Larssons och Peter Aronssons forskarmiljö med ett starkt fokus på lokalsamhället; där människor lever, givetvis i samspel med andra nivåer som den nationella.
Men det lokala perspektivet är utgångspunkten för mig. Nationen har ofta varit
något som lokalsamhället har fått kämpa emot. Inget man identifierat sig med. Det
räcker med att tänka på Dackeupproret.
Men jag är också universalist. Som kristen är nationen
tämligen ointressant. Kristendomen är till sitt väsen gränsöverskridande, universell,
allmännelig. I himmelriket ska det finnas människor av alla de slag från hela
jordklotet.
Därtill har jag genom min boksamlarhobby och min forskning
kommit i kontakt med människor från olika delar av världen. Det gör att det
känns självklart att vara internationalist. Att jag sedan är gift med en kvinna
från Finland bidrar också till att nationsgränser är irrelevanta för mig.
Faktum är att jag redan som barn älskade att sitta och
bläddra i gamla kartböcker och drömma mig bort till andra delar av världen, och
det dröjde inte länge förrän jag plundrade biblioteket på alla reseskildringar
som fanns.
Sedan har nationen som organisationsform visat sig vara
ganska framgångsrik under en viss historisk fas, inte minst som
välfärdsproducent. Men tyvärr framträder avigsidorna tydligare. Makthavare som
spelar på nationalistiska stämningar, en uppdelning i vi och dom, krig,
blodspillan, murar, misstänksamhet.
En kombination av öppna lokala gemenskaper och ett öppet
sinne för världen torde definitivt vara att föredra. Låt vara att det nu under fotbolls-vm kan vara kul att vara en gnutta nationalist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar