4 juli 2018

Nationen är ganska ointressant för mig


Nationen intresserar mig föga. Jo, som historiker är det förstås intressant att se hur nationer och nationalism skapas under olika historiska omständigheter. Men som privatperson är det lokalsamhället och världen som fångar mig. Och jag ska försöka förklara.

Sverige är egentligen historien om landskapen, socknarna och byarna. Vi har en unikt lång tradition av lokalt och regionalt själstyre som tar sig olika uttryck i landskapslagar och på häradsting, sockenstämmor och bystämmor. Även under de perioder vi har haft en stark kungamakt så har kronan sällan kunnat eller vågat agera utan att ta hänsyn till den starka svenska bondeklassen.

Redan som ung började jag släktforska och fick förmånen att gräva djupare i de bygder där mina förfäder hade levt. Senare utvecklades hobbyn till ett specialintresse för framför allt Mönsterås- och Fliserydsbygden.

När jag sedermera studerade i Växjö hamnade jag i Lars-Olof Larssons och Peter Aronssons forskarmiljö med ett starkt fokus på lokalsamhället; där människor lever, givetvis i samspel med andra nivåer som den nationella. Men det lokala perspektivet är utgångspunkten för mig. Nationen har ofta varit något som lokalsamhället har fått kämpa emot. Inget man identifierat sig med. Det räcker med att tänka på Dackeupproret.

Men jag är också universalist. Som kristen är nationen tämligen ointressant. Kristendomen är till sitt väsen gränsöverskridande, universell, allmännelig. I himmelriket ska det finnas människor av alla de slag från hela jordklotet.

Därtill har jag genom min boksamlarhobby och min forskning kommit i kontakt med människor från olika delar av världen. Det gör att det känns självklart att vara internationalist. Att jag sedan är gift med en kvinna från Finland bidrar också till att nationsgränser är irrelevanta för mig.

Faktum är att jag redan som barn älskade att sitta och bläddra i gamla kartböcker och drömma mig bort till andra delar av världen, och det dröjde inte länge förrän jag plundrade biblioteket på alla reseskildringar som fanns.

Sedan har nationen som organisationsform visat sig vara ganska framgångsrik under en viss historisk fas, inte minst som välfärdsproducent. Men tyvärr framträder avigsidorna tydligare. Makthavare som spelar på nationalistiska stämningar, en uppdelning i vi och dom, krig, blodspillan, murar, misstänksamhet.

En kombination av öppna lokala gemenskaper och ett öppet sinne för världen torde definitivt vara att föredra. Låt vara att det nu under fotbolls-vm kan vara kul att vara en gnutta nationalist.

Inga kommentarer: