Hur som helst har en och annan frågat hur jag mår. Det är ju omtänksamt. Mot bakgrund av det liv jag lever så mår jag bättre än man kan förvänta sig. Jag har börjat bli arg och bry mig om mitt människovärde och det antar jag är ett gott tecken.
Ibland hör folk av sig i liknande situationer som vår. De som har fått kämpa med skolor och myndigheter och sjukvården under många år. Vilken strategi ska man ha? Det beror helt på vilka man har med att göra. Personligen skulle jag ha satsat det mesta av energin på skolan, för det är där barnen är det mesta av sin tid. Det kräver enormt mycket, men man har inget val. Där gäller det att aldrig vika ner sig.
När det sedan gäller myndigheter...jo för nästan alla i vår sits får med socialen att göra förr eller senare eftersom folk i allmänhet inte kan ett skit om diagnoser och de villkor man lever under. Mitt råd där är att markera tydligt att det är ni som är föräldrar. Med tiden lär man sig att bara strunta i dem. Särskilt när barnen blivit större och man inte har något att förlora längre. De flesta som jobbar där är dessvärre helt inkompetenta av någon anledning, så jag skulle aldrig sätta min fot där. Det är bara att vägra. Släpp inte en jävel över bron.
När det gäller sjukvården måste man kräva sin rätt. Köerna för utredningar är mellan ett och två år, vilket gör att det hinner bli många katastrofer innan man får adekvat hjälp. Psykiatrins svek mot barnen i Sverige är bland det mest skamliga vi håller på med.
Nu ska jag skriva färdigt två böcker. En om Mönsterås historia och en ny deckare.
Bruce Springsteen har kommit med ny musik. För mig är han lite för mycket gubbrock, men senaste skivan är riktigt fin med dynamiska arrangemang och mörka historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar