23 oktober 2019

Högoktanigt bränsle


Jag har inga större problem att relatera till andra människor. Visserligen är jag introvert och mycket av en ensamvarg, men jag har varit omgiven av olika slags människor sedan barndomen. Olika i ordets rätta bemärkelse. Det finns nog ingen människotyp som är mig främmande. Jag har mött de flesta varianter som skapelsen kan uppbringa. Jag har bott granne med alkoholister och varit med i nykterhetsföreningen, umgåtts med fabriksarbetare och professorer, varit på högkyrkliga mässor och frikyrkliga hallelujamöten, umgåtts med psykiska vrak, likaväl som mer balanserade själar, rika och fattiga, borgerliga och sossar, svenskar och utlänningar, kristna, muslimer, buddister och ateister.

Jag har alltid rört mig tämligen fritt mellan olika världar. När det väl är sagt så noterar jag att känslan av att inte höra helt och fullt hemma någonstans alltid har funnits där. Jag blir den inte kvitt. Och enbart inbillning är det förstås inte. Det finns psykosociala faktorer som kan förklara det mesta.

Som barn hade jag den känslan i frikyrkan och i skolan. Jag var blyg och introvert, vilket rimmade illa med såväl frikyrkans extroverta ideal som skolans sociala.

I frikyrkan skulle man vara frimodig och utåtriktad så att man vågade berätta om Jesus till sin omgivning. Och så skulle det synas att man var kristen. Man skulle se glad ut och skina. Gjorde man inte det så kunde det bero på att man behövde mer av Den Helige ande. Så därför bad man att något skulle hända med mig och alla andra dysterkvistar som inte förmådde glänsa trots att vi kanske tyckte livet var helt ok.

En del tycks ha fått för sig att det finns något givet samband mellan hur själen mår och de yttre uttrycken. Så är det förstås långt ifrån alltid. Djupt deprimerade människor kan ofta le så att ingen anar någonting om det egentliga tillståndet. På samma sätt kan en glad människa se sur och trumpen ut. Men vi är fast i vissa stereotypa tankesätt om hur det ska vara.

Och i skolan fick jag och min mor vid varje utvecklingssamtal höra att ”jo han kan ju allt om man frågar honom, men han är ju så tyst.” Och tyst skulle man inte vara. Jag hade ju dessutom inte ens en diagnos. Man fick inte sådana på den tiden, och jag hade knappast fått någon idag heller. Jag var bara en blyg tänkare. ”Men om han nu kan allt, vafan klagar ni då för”, sa min arga mamma. Nja, inte riktigt så, för hon svor aldrig. Men nästan.

Senare i livet när jag började studera så tyckte väl en del på hemmaplan att jag hade gått och blivit allt för akademisk. Det gällde att inte visa för mycket, för jag var ju sprungen ur arbetarklassen. Det värdesattes i och för sig att jag kunde studera, för det var inte givet att man fick det i äldre tider, men det var inte så mycket värt i grund och botten. Och i den akademiska världen, där jag för all del trivdes, så kunde jag inte alltid de sociala koderna. Vi hade ingen studietradition i min familj och i en del akademiska kretsar skulle det vara på vissa vis.

Och politiskt var jag för mycket vänster bland borgerliga, och för mycket borgerlig bland sossar och vänsterfolk.

Ja, jag ska inte trötta er med fler exempel. Att inte känna sig fullt ut hemma i något sammanhang får man försöka omvandla till en styrka. Man blir en betraktare som ser allt på lite distans. Man genomskådar de sociala skådespelen.

Värre än att inte känna sig hemma är om möjligt motstånd, alltså motstånd som beror på ren illvilja. Jag menar inte konstruktiv kritik, för det behöver man alltid, utan människor som på fullt allvar gör allt för att livet i mindre eller högre grad ska bli besvärligt. Tro mig, de finns. Och deras motiv är ofta banala. Det kan handla om avundsjuka eller någon som har behov av att trycka ner andra. (Klassförakt finns).

Man kan ha många drivkrafter i livet. En del vill tjäna pengar och göra karriär, andra vill betjäna andra, ytterliga några vill ha revansch för något. Jag har nog kombinerat de två senare. Att ge till andra ger förstås en djupare tillfredsställelse, men man ska inte ringakta den energi man får av motstånd. Det kan bli högoktanigt bränsle.

Inga kommentarer: