Sura citroner

Idag var jag i kyrkan. Tacksägelsedag. Prästen pratade om att livet är fullt av sura citroner, men att man får försöka göra det bästa av allt som sker. Att med Guds hjälp göra en citronpaj av de där jäkla citronerna. Ganska klokt sagt, egentligen. Men det blir väldigt många citronpajer.

Ja, det finns mycket man kan fundera på. Mycket har hänt. För mycket. Det är därför jag blev deprimerad. Utan någon som helst överdrift så har min familj fått bära en allt för tung börda under många år. Till slut brister det. För mig tog det länge. När livet är en krigszon känner du inte efter.

En del livssorger beror förstås på egna omdömeslösa val. Annat bara händer till synes slumpmässigt. Det mesta är nog trots allt ganska oförskyllt. Jag har aldrig strävat efter att få ett komplicerat liv. Aldrig strävat efter att få skit för att jag vill väl och försöker bringa ordning i kaos.

Men det där evinnerliga sökandet efter svar eller strävan att se mönster leder i regel ingenstans. Mitt sätt att överleva har varit att göra något jag kan kontrollera, nämligen skriva. Jag har inga psykologer, kuratorer eller människor utanför familjen som jag delar saker med. Vill helst bespara mina vänner det. Så då återstår att skriva.

Egentligen har jag alltid varit en organiserad typ. Inte på ett autistiskt sätt, utan mer att jag tänker i projekt. Jag tänker ut hur jag ska genomföra något och så gör jag det. Så när varje dag är totalt oförutsägbar, så blir bokprojekten ett sätt att ha kontroll över i alla fall något. Förr hade jag också kontroll på min vikt. Inte just nu. Det är ett stort bekymmer för mig. Men nu är det söndag. En bra dag för att planera kommande vecka, som i bästa fall hamnar i närheten av vad jag tänkt mig.