Det har inte blivit så mycket skrivande det senaste halvåret. Det beror väl till största del på depression och utmattning, men också på att jag inte har haft något bekräftelsebehov.
Det senare kan låta banalt, men bekräftelsebehov är dessvärre en drivkraft man inte ska underskatta. Fick man hela uppväxten, trots bra skolresultat, höra att man inte dög något till bara för att man var tystlåten eller sa ifrån, så formas behovet av att bevisa något. Men med 5-6 böcker, föredrag som drar fulla hus och två officiella priser så har jag på något sätt bevisat att dom hade fel.
Så numera har jag inte det behovet. Jag har inget att bevisa längre. Det är en slags befrielse att bara drivas av ren nyfikenhet och glädjen att få dela med sig.
Nu menar för all del somliga att det inte går att förena en akademisk attityd med att gräva i hembygdens historia. Men det går alldeles utmärkt. Det akademiska ger perspektiv och sammanhang, och hembygdsförankringen ger liv och känsla för detaljer i helheten.
På samma sätt skulle det aldrig gå att förena högt och lågt. Humor och filosofiska funderingar får absolut inte rymmas i samma text enligt finkulturell norm. Varför inte? Läste nyligen om Michail Bachtins bok "Rabelais och skrattets histtoria".
Men för att nu komma fram till det jag skulle...jag börjat skriva igen och det är roligt!
Det här är alltså fredagsinlägget som kommer på torsdagen. Veckans musik blir med två gubbar som jammar loss lite. Någon bra ny musik kom aldrig ut den här veckan.
1 kommentar:
Hej Jonny. Det behövs ingen ny musik när de" Gamla gubbarna" oftast är mycket bättre
Skicka en kommentar