Låt det ta tid...

"Ska det gå snabbt eller ska det bli bra?", säger ett barn i en reklamfilm som nu visas på teve. Filmen handlar om målarfärg, men frågan har relevans för det mesta. Även när det kommer till skrivande.

Visst, jag har praktiserat på en lokalredaktion och kan snickra ihop vanliga artiklar på kort tid. Det har jag även gjort här på bloggen i över tio års tid. Rent stilistiskt är det på gränsen till uselt, men poängen är inte att förmedla en läsupplevelse utan nyheter och information på ett lättläst och effektivt sätt. De gånger jag har skrivit längre reportage eller gjort intervjuer så har jag också vinnlagt mig om ett bättre språk.

Böcker eller artiklar som ska vara med i böcker får ta lång tid. Särskilt om man ska göra grundforskning eller research så kan det dra ut på tiden. Ska det hamna i en bokhylla så ska det vara kvalitativt. Då gäller noggrannhet och språklig stringens.

Eftersom jag inte är någon språklig naturbegåvning så får jag vara noga med textens struktur och bygga den som ett hus. Jag väger ord och meningar på guldvåg. Och så måste jag göra eftersom jag inte har det i mig. Jag hamnar aldrig i något flöde där orden bara kommer.

Som bäst blir det om man kan skriva i en känsla. Det kan vara alltifrån apati till vrede. Det sägs ibland att man inte ska skriva brev när man är arg, utan att man ska sova på saken först. Vilken trist inställning! En text skriven under ilska blir ofta mustig och full av drastiska formuleringar. Ett åskoväder är alltid mer intressant än stiltje. Men är det vetenskaplig litteratur bör språket vara ganska temperamentsfritt.

Martin Tärnfors behövde 30 år för att skriva Fliseryds sockenbok. Och så blev den också väldigt bra.

Så låt det ta tid. Tidens hets och stress är destruktiva krafter som sänker kvaliteten. Gud skapade ingen brådska.