"Outbildade översittare"

Född och uppvuxen i Mönsterås. Försvann 12 år för studier i Växjö och kom tillbaka. Men jag flyttade inte tillbaka av nostalgiska skäl. Jag var färdig med Mönsterås. Mönsteråsskyltarna gav mig ångest de gånger jag såg mig tvungen att besöka orten. Men min fru fick jobb i Oskarshamn och då valde vi Mönsterås. Det var rationellt utifrån fruns arbetsplats och inget jag hade planerat. Tvärtom var jag oerhört tveksam utifrån tidigare upplevelser.

Men platsen där man vuxit upp sitter inte i ryggmärgen, den sitter i hjärtat. Eller vad man nu vill kalla det. Långt där inne i själen. Något som genomsyrar upplevelsen av världen.

Och det handlar inte om någon positiv nostalgikänsla. Sådana är falska. Jag har upplevt så det räcker av mobbning och inskränkthet i Mönsterås. Allt skvaller, bruksadeln och långsintheten. Min far dög aldrig fullt ut eftersom han inte tillhörde sosseadeln och jobbade på bruket. Han var mer genuin arbetarklass och hörde hemma på tegelbruket, tändsticksfabriken och Industrifjädrar. Jag minns än vad han sa om Industrifjädrars/Steces mellanchefer - "outbildade översittare". Nej min far hade inte läst mer än 6-årig folkskola, men han hade tänkt och läst själv . Läst mer än sina chefer. Därför genomskådade han skådespelet. Såg igenom rollerna.

Nej, vi bodde aldrig i sosseadelsvilla på Ljungnäs. Vi bodde på torget utan varmvatten, vattenelement eller elspis. Senare bodde vi på Pionjärgatan som var ett genuint arbetarkvarter. Det är min bakgrund. Och det är därför jag aldrig känt mig hemma i något sammanhang. För mycket studier för mitt ursprung, men för mycket oborstad arbetarklass för akademien.