Pacifismen är ohållbar

Som ung var jag övertygad pacifist. Konsekvensen blev att plågoandarna kunde göra i stort sett som de ville med mig. De lärde sig att det inte blev några konsekvenser. 

I nian gjorde jag ett avsteg från fredsvägen och klådde upp en av mobbarna. Han gjorde bra motstånd, men jag vann. Jag fick en fläskläpp, men han fick mer. Och plötsligt blev allt lugnt. Sista terminen blev den bästa i hela grundskolan. Ingen vågade ge sig på mig mer. De visste att de skulle få betala ett pris.

Ändå föll jag snart tillbaka i pacifismen. Mest av religiösa skäl. Kristendomens budskap om att vända andra kinden till, att inte hämnas och att be för dem som förföljer en omvandlades till någon slags undfallenhet. Jag skulle göra vapenfri tjänst och aldrig försvara vare sig mig eller någon annan.

Med tiden började jag reflektera. Historien visade tydligt att undfallenhet gav ondskan fritt utrymme. Det räckte med att se på hur västmakterna lät Hitler hållas alldeles för länge. "Peace for (inte in) our time" var en livsfarlig linje. Jag läste om misshandlade kvinnor (och män) som stannade kvar hos sina män, med förlorad självkänsla och identitet. De orkade inte ge igen, inte ens anmäla för att vinna en juridisk seger.

"Överheten bär inte sitt svärd förgäves", står det i skriften. Överheten ska straffa det onda och skydda vanliga medborgare som vill leva i fred. Det gjorde aldrig skolan, så jag tvingades försvara mig själv. Och så har det varit hela livet. De gånger man blir psykiskt attackerad finns det ingen överhet där som ger stöd. Det finns ingen som träder upp till ens försvar. 
Man tvingas alltid stå upp för sig själv. 

Man behöver inte hämnas. Man kan med tiden förlåta. Man kan be för sina fiender. Men...mina egna erfarenheter och historien har lärt mig att man i vissa lägen måste sätta en gräns, stå upp för sig själv och andra. Det handlar om ren anständighet och rättvisa. Den som behandlar en illa ska veta och lära sig att priset han/hon/dom får betala är väldigt högt. Precis som grabben fick lära sig i nian efter mer än 9 år av mobbning. Precis som Hitler borde ha tvingats lära sig långt innan världskriget bröt ut. I stort som i smått så ska det kosta att bete sig illa.

Det är vad livet har lärt mig och det är i det ljuset man ska se min konflikt med hembygdsföreningen. De gav sig på mig utan någon som helst godtagbar anledning. Det handlar om repressalier för att jag framfört åsikter. Det är ren och skär vuxenmobbning. Och det får dom betala ett pris för. Det är i och för sig inte mycket jag behöver göra, för skadan har de åsamkat sig själva genom att de förlorar kompetens och ger sig själva ett dåligt rykte. Att de sedan har fina hus och ibland har bra evenemang betyder inte ett skit om man behandlar sina medlemmar illa. Det är vi, medlemmarna, som är föreningens själ. Och den förening som skadar sin egen själ kan visa upp vilka vackra fasader de vill. Under ytan ruttnar det och det som ruttnar faller till slut ihop.