Mönsteråsbloggen - Historia: Rädda liv

Hur besvärlig tillvaron än har varit så har jag alltid varit tacksam för livet. Jag bad inte om att få komma till världen så det är en fin gåva. Lidande är en del av detta liv. Jag saknar i vår kultur en respekt för lidandet. Det är ingen slump att framgångsteologin har haft vissa framgångar i västvärlden eller att dödshjälp på fullt allvar diskuteras. Att vara framgångsrik och frisk verkar vara det enda som ger livet ett värde. Annars ska man ha rätt till dödshjälp. I grunden är det samma filosofi som leder till att man gör abort om man vet att barnet har Downs syndrom. Det som avviker eller inte är fullt friskt ska bort. Men det är inte upp till mig att bestämma när mitt eller andras liv ska sluta. Överlåter det åt Gud och är trygg i att jag varje dag ytterst sett finns till för andra.

Dödshjälp borde kallas för något annat, nämligen assistans till självmord. Och börjar vi med det har vi slagit in på en farlig väg. Självmord ska inte legitimeras. Det är tragiskt nog som det är. Jag har själv räddat människors liv efter självmordsförsök ett antal gånger och den som inte befunnit sig där kan omöjligt förstå det. Allt snack om dödshjälp framstår som ett hån mot dem som kämpar för att orka leva, mot dem som innerst inne inget hellre vill än att bejaka livet. Jag har också sett ett par kompisar som inte orkade mer och det är inget man kommer över.

Det samtalas engagerat om den nya mobilmasten på Oknö. Känslorna är upprörda. Jag kan inte avgöra i vilken mån den skadat miljön, men såååå mycket utrymme tar den ju inte. Däremot vet jag att täckningen på delar av Oknö är bedrövlig och osäker. Så från den aspekten lär masten behövas. Den kan rädda liv.

Ska försöka komma ut lite mer och fotografera historiska miljöer. Det är lätt att bli hemmablind och tro att man redan har varit överallt.

Veckans första låt blir en ny sång från Becca Stevens. Hon stryker inte medhårs utan gör ganska så knepig musik utan kompromisser. Men den avslutande gitarrslingan är guld.