Det är skillnad på Snornisse och Nisse i byn

Många gånger betraktas det som något modigt och föredömligt när människor pratar öppet om sitt missbruk, om sitt psykiska mående, mobbning på arbetsplatser och andra missförhållanden. Men notera att det inte gäller alla. 

När jag har varit öppen om vår familjesituation, hur jag mår och om mobbningsstrategierna hos en del i hembygdsföreningens styrelse...jo då jag har fått stöd...men också mött en och annan som tycker att man mer ska se sina egna fel än att peka ut andra. Det är som att när just jag säger det så ska det inte räknas utan ifrågasättas. Jag är ärligt talat jävligt trött på det. På riktigt trött på det.

Varför? Mitt människovärde är väl knappast lägre än andras. Vad jag vet är jag en hederlig människa som inte ljuger om andra. Mitt endra brott som vuxen är böter för att jag körde bil och höll i en mobiltelefon samtidigt, vilket jag gjorde för att jag försökte rädda en annan människas liv genom ett samtal. Betalade likväl mina böter.

Sanningen är att vi inte har fått tillräckligt med stöd som familj. Sanningen är att jag pga detta blev utmattad och deprimerad. Sanningen är att hembygdsföreningens styrelse utsatt både mig och andra för handlingar som inte kan definieras på annat sätt än mobbning. Deras agerande blir inte bättre eller mer osannolikt bara för att de har fina hus, titlar eller förtroendeuppdrag. Självklart ska jag inte behöva ta sådan skit.

Psykologin och sociologin bakom allt är att "det är skillnad på Snornisse och Nisse i byn". Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Jag har inget starkt socialt nätverk i Mönsterås. Jag kommer från en släkt som under generationer har överlevt under ytterst besvärliga omständigheter genom hårt arbete, genom att ha kunskaper så att ingen kan sätta sig på en, genom att säga ifrån. Jag har således ingen social status. Så när jag börjar ifrågasätta beteendet hos skolor och myndigheter och en styrelse så blir de kränkta. De kan inte acceptera att Snornisse säger till Nisse i byn vad han gör fel.

Jag koketterar inte nu. Det är min bestämda övertygelse att det är så här det fungerar på mindre orter. Att jag fått tre kulturpriser sticker förstås hemskt mycket i ögonen på en del. 

Jag hade turen att överleva Corona. Skulle jag få leva ett antal år till så överväger jag/vi att flytta till Kalmar. Trots all vänlighet som jag har mött i Mönsterås - människor har anonymt lagt pengar i brevlådan, gett oss semlor och vänliga ord - så vilar det andra ruttna ganska tungt över sinnet. Man blir desillusionerad över hur människor kan bete sig helt enkelt.