Aldrig har jag väl varit så nära att lägga bloggen på is. Känner mig uselt trött och har inte mycket att förmedla. Vill fokusera på böckerna och det underliga är att tröttheten ger fokus. Man orkar helt enkelt inte göra så mycket som vanligt, utan det blir några få saker man lägger energin på.
Tröttheten ger också ett visst lugn. Inte apatiskhet, men en insikt att jag kan släppa en hel del saker i livet. Jag har inget att bevisa och det ger en ny slags frihet.
Nästa torsdag ska jag hålla föredrag om Oknö på SPF. Egentligen är Oknös historia ganska lätt att måla upp om man ser det övergripande: torparö under Kråkerum, turistparadis och nu villaområde och tätort. Huruvida öns särpräglade karaktär kan följa med in i denna fas återstår att se. Jag är inte helt säker.
Hoppas kunna hålla offentliga föredrag nästa år om pesten lugnar ner sig. Har blivit lovad samarbete och lokal av ett studieförbund. Annars kan man ju hyra lokal, så det ordnar sig.
Nå, tröttheten blev värre efter coronan, en erfarenhet jag inte är ensam om. Men i stort handlar det väl om alla mer eller mindre bisarra människor och myndigheter jag mött de senaste tio åren. Människor som har stora problem med sig själva och sin självbild sitter på positioner som de försvarar till varje pris istället för att öppna upp och kanske träda tillbaka. Den typen av dysfunktionella sammanhang stjäl energi.
Samtidigt är det människor som gett energi. Alla trevliga och genuint intresserade man mött. Utan prestige. Generösa. Villiga att samarbeta och dela med sig av tid och kunskaper.
Fredagskvällar innebär ofta ett glas vin och ny musik för mig. Ibland någon hockeymatch.
Ny musik som ger något får man leta länge efter. Nå, Mauro Scocco har släppt en ny låt som faktiskt är riktigt bra. Det var länge sen. Och så Billy Bragg. Vackraste sången från nya skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar