En snackis på köpingen

Träffade en gammal bekant ute som hunnit bli långt över 90 år. Alltid trevligt att växla några ord. Nu kom han in på förra årsmötet på hembygdsgården för ett par tre månader sedan som han inte själv var på.

"Oj, vad folk prater om det när jag är ute i olika sammanhang. Men jag känner ju dig.", sa den gamle mannen. En annan jag mötte för några veckor sedan sa ungefär att: "Du ska veta att det du sa var uppskattat hos många."

Herregud! Man har alltså blivit en snackis på köpingen. Att dom orkar. Jag känner människor som har blivit utsatt för riktigt hemskt skvaller i Mönsterås. Det höll på att ta knäcken på henne. Och givetvis var det ingen som frågade hur hon mådde. Och självklart har ingen frågat hur jag mår och vad som har hänt de senaste tio åren. Har man lite bakom pannbenet så förstår man ju att det finns bakomliggande goda skäl till min motion på årsmötet.

Nå, jag har fått en hård panna med åren. Skit rinner av mig direkt. Dessutom står jag för varje ord. Stranda hembygdsförening är toppstyrd och präglat av revirtänkande. De orkar inte med åsikter eller kompetens som går utöver deras egen. I vissa lägen har både jag och andra blivit utsatta för kvalificerad vuxenmobbning. Viker inte en tum från det påståendet. Och ja, jag skulle ha skällt ut Polle idag också. Om jag tänker på alla gånger jag fick skäll eller blev utsatt för mer raffinerad mobbning på hembygdsgården och jämför det med min utskällning av Polle, så är det sistnämnda en fluglort. Men det är givetvis skillnad på "Grevens pöjk" och "Kurts pöjk".

Vi kontaktade exempelvis hembygdsförbundet. De har inte ens orkar svara. De borde givetvis ha kallat in styrelsen och mig för att förbättra arbetsmiljön. Det enda man får höra är att "Åh så många medlemmar föreningen har." Precis som om det kunde kompensera för den usla arbetsmiljön.

Nästa bok kommer att handla om de senaste tio åren av mitt liv. Det är väl en slags terapi. Egentligen mår jag sämre nu när det mesta har lugnat ner sig lite. Det är först nu man orkar känna efter hur man egentligen mår. Jag och min familj har fått kämpa mycket ensamma utan andras hjälp. Vi har hela tiden varit i underläge. Så det är inte mer än rätt att vår röst får komma fram. Kanske kan det vara andra till hjälp också. Denna bok räknar jag med att kunna ge ut i februari-mars.