Lokalhistorisk rundtur

Igår tog jag en lokalhistorisk rundtur med Inge Johansson som kunnig guide. Turen gick förbi Bo, mot Forsa och upp emot Emsfors. Idag visar jag bara några foton, men återkommer kanske med mer historik kring olika platser utmed vägen.

1. Enligt muntlig tradition så skall det medeltida Bo´s kapell ha legat där kullen idag ligger. Fotot är taget vid infarten till Lilla Forsa.

2. En källa i skogen. I närheten låg en gång en smedja.

2. Källan.

3. Byggnad i närheten av Fågelsjö. Troligen har man ägnat sig åt tegeltillverkning här.

4. Gammal byggnad i idylliskt landskap vid Fågelsjö.

4. Den gamla byggnaden.

5. En varggrop i skogen vid Dammbäcken.

5. Varggropen från andra sidan.

En mistel hade fått fäste i ett träd i Inges trädgård.

Tragedin i Forsa den 19 februari 1894

På den här platsen låg en gång Forsa gamla skola där 12 barn innebrändes 1894. I dagens Barometern/OT kunde vi läsa att Mölstadskolan inte har några brandvarnare.

På väg till skolan
Under stoj och stim gick barnen till skolan i Forsa precis som så många gånger förut. Men den här dagen skulle inte bli som alla andra. Av de 39 barn som kom fram till skolan skulle endast 27 få återvända hem. Det var måndagen den 19 februari 1894.

Skolan i Forsa
När det svenska skolväsendet tog form under 1800-talets andra hälft så byggdes det flera skolor på landsbygden där de flesta människor ännu bodde. Så även i Forsa, några kilometer från Mönsterås köping, där ett skolhus stod färdigt 1873. Någon brandsäkerhet var det inte tal om och 21 år senare var katastrofen ett faktum.

Småskollärarinnan skadades svårt
Branden började i småskollärarinnans bostad på vindsvåningen och spred sig skoningslöst snabbt. Lärarinnan sprang in i sin lägenhet för att hämta några saker, men blev instängd av elden och tvingades i panik kasta sig ut från sitt fönster, varvid hon skadades svårt.

12 av småskolans barn innebrändes
Småskoleklassens barn på andra våningen hade inte en chans att ta sig ut. Några barn förefaller dock ha varit ute, men innebrändes när de sprang in för att hämta sina jackor. Bönderna Gustaf och Reinhold Nilsson som råkat komma förbi räddade tre barn var, dock inte sina egna barn som brändes inne. Byborna som strax samlades på platsen kunde höra barnskrik som efter en stund tystnade. 12 av småskolans elever i åldrarna 7-10 år brändes inne.

De innebrända barnen var:
• Hilma 8 år, dotter till Gustaf Nilsson, Forsa.
• Anna 7 år, dotter till W Johansson Wikman, Berg.
• Anna 6 år, dotter till Reinhold Nilsson, Forsa.
• Karl 8 år, son till Reinhold Nilsson, Forsa.
• Gustaf 7 år, son till Nils Johan Olsson, Torp.
• Gustaf 7 år, son till Karl Johan Eriksson, Torp.
• Karl 9 år, son till Johan Algot Ekberg, Boo.
• Elsa 6 år, dotter till Karl Viktor Solberg, Elmhult.
• Nils 7 år, son till Nils Petter Lindblom, Mölstad.
• Anna 9 år, dotter till Hulda Kristina Karlsdotter, Alebo.
• Anna 8 år, dotter till Johan Gustaf Olsson, Alebo.
• Adelina 8 år, dotter till Hilma Maria Sofia Karlsdotter, Gelebo.

Barnen fick en gemensam gravsten på Mönsterås kyrkogård. Jag har ett minne av att ha sett den för några år sedan, men kunde av någon anledning inte hitta den när jag häromdagen var där och letade.

Följande dikt av f. rektorn J. W. Goijer upplästes på begravningen:
”Guds änglar från vår barndomsdag
oss följa och bevara”
Så sjöngs där nyss med röst så klar
en liten barnaskara.
Då kom så brått det hemska bud
förrn sången sluta hinner:
Fort, fort, små barn Barmhärtig Gud!
Er skynden! Skolan brinner!
De knappast meningen förstå,
De ana ingen fara,
Nog skall Guds änglavakt de små
ifrån allt ont bevara.
De redan kommit alla ned?
O, nej! Dock icke alla!
Tolv små ur skarans led
vill Herren till sig kalla.
Guds änglar buro dem helt visst
så varligt från alla smärta
till glädje utan vank och brist
vid Jesu eget hjärta.

Litteratur:
En bok om Mönsterås

En hemsida om Forsa

De mördade barnen spökar än vid Riskastet

Rishögen ligger på den plats där barnen enligt sägnen blev dräpta. Fotot från ikväll.

En historia om hungersnöd och barnamord
Intill gamla Oskarshamnsvägen mellan Forsa och Emsfors ligger en hög med gran- eller tallris. Alltid färskt. Så har det varit så länge någon kan minnas. Sägnen för oss tillbaka till en tid av hungersnöd, en tid av vrede och dråp. Barnamord.

Tre hungriga pojkar på jakt efter något att äta
Tre pojkar i tioårsåldern, kanske bara två, hade skickats ut av sina föräldrar för att tigga mat. Det var kring jul och landet var svårt plågat av hungernöd efter år av missväxt. Vissa påstår att det var vid 1700-talets slut. Andra, jag också, tror att det hände på 1640-talet då det var svåra missväxtår.

Enligt 1700-talsversionen kom pojkarna från ett torp vid Forsalid, dock inte båtsmanstorpet. I 1600-talsframställningen kom två av pojkarna från torpet Nybo (rivet torp vid Forsa), och den tredje från backstugan Hällan (eventuellt avses torpet Hällen som ligger nedanför berget Kevershäll).

I sin jakt på mat kom barnen till en gård där de fick en rund brödkaka av husmor. Enligt 1700-talsberättelsen fick de brödet vid Karlshammar (avstyckning från Fågelsjö), nära Emsfors, eller vid Fågelsjö. Enligt 1600-talsberättelsen handlade det om Bergs gård.

Mördade av husbonden på vägen hem
På vägen hem trillade pojkarna med brödet i glädje för maten de fått. Enligt en av 1700-talsversionerna mötte de då en baron som kom ridandes. Mannen blev så arg när han såg att de lekte med brödet att han slog ihjäl dem, grävde ned dem och lade en rishög över dem.

I den andra 1700-talsversionen var det bonden från Fågelsjö de mötte. Han hade varit i Mönsterås och supit när han mötte barnen. Väl hemkommen fick han veta att det var hustrun som gett brödkakorna. Han blev då ursinnig, kastade sig upp på en häst, red ifatt pojkarna och dräpte dem; två direkt och en lite längre bort i skogen. Som ett straff för sin illgärning skall Fågelsjö gård sedan dess ha drabbats av två bränder.

I 1600-talsversionen är det befallningsmannen vid Berg som berusad rider ifatt pojkarna och slår ihjäl dem. Historien förtäljer att befallningsmannen avhystes från Berg samma dag och att han drabbades av motgångar och olyckor resten av sitt liv.

Barnen spökar vid Riskastet
Det sägs att barnen spökar vid Riskastet. De som vet berättar att den som går förbi utan att kasta ris kan få höra barnskri. På 1960-talet skall två damer ha passerat Riskastet. Den ena började då ropa på barnen som emellertid inte visade sig. Hon blev dock genast sjuk och hade svårt att ta sig från platsen. Det berättas också om två arbetskamrater på väg hem från Emsfors som fick se två lysande ögon i mörkret vid riskastet. Det visade sig dock vara två glödande kol. Det var förr populärt att tända eld vid riskastet och det var resterna av en sådan man hade sett.

Ska man tro på sägnen?
Ska man tro på en sägen av det här slaget? Franska historiker har visat att det ofta finns en kärna av sanning bakom historier av den här karaktären. Dels säger den något om de villkor som fattiga människor levde under i det gamla bondesamhället. Det är inte heller en slump att mördaren är en välbärgad man och offren fattiga barn. I en tid när man kanske inte kunde kritisera människor från högre samhällsgrupper öppet, kunde en sägen av det här slaget vara ett sätt att kanalisera sin vrede.

Men inte bara det. Det kan faktiskt ha gått till ungefär som sägnen berättar. Jag är förundrad över att ingen har tagit reda på det. Mönsterås socken har ju bevarade dödsböcker från 1600-talet och framåt, och då borde man kunna se om tre pojkar dör ungefär samtidigt. Vidare kan man ju kontrollera de platser som omnämns i mantalslängder och dylikt för att om möjligt se om man kan finna några ledtrådar där.

Hur som helst. Historien är ytterst fascinerande och i vår familj har vi traditionen att besöka Riskastet varje valborgskväll efter att alla eldar har slocknat. Jag ska inte berätta vad jag såg där senast.

Källor och lästips
En artikel i Oskarshamnsnyheterna 25/10 1968. Okänd författare.

En artikel i okänd tidning. Författare: Karin Johansson.

En artikel i okänd tidning/bok. Okänd författare.

Ortnamnsregistret, Kalmar län.

Exempel på fransk mentalitetshistoria: Den heliga vinthunden-Sankt Guinefort, helgon och hund av Schmitt, Jean Claude, Författarförlaget, 1985.