Häromdagen kommenterade jag en ledare i Barometern/OT, skriven av Andreas Wejderstam, vik. pol. red. Jag försökte analysera möjligheterna till objektiv historieskrivning. Andreas Wejderstam var vänlig att förtydliga sin ståndpunkt i ett mejl till mig, som jag efter förfrågan fick tillåtelse att publicera på bloggen. Som så ofta visar det sig att en fördjupad diskussion kan leda till större samsyn. Jag har egentliga inga stora invändningar mot Wejderstams resonemang nedan. Här följer hans utläggning i sin helhet bortsett från inledande och avslutande hälsningar:
Du tar upp flera intressanta saker. Jag vill först bara peka på att jag ingenstans i ledaren har skrivit att historieskrivningen egentligen kan vara objektiv. Och det är inte heller det jag menar. Jag vill här passa på att ge en kort kommentar, utan större anspråk. Historieskrivning har flera uppgifter, som kan ske i två steg.
1. För det första finns det alltså en historia, av det enkla skälet ytterst att - relativ eller inte, illusion eller inte - vi som människor har ett tidsbegrepp, ett före och ett efter. Det gäller alltså först ett ATT. I detta steg gäller det att bedöma källor. Olika modeller finns för detta, exempelvis genom de gamla principerna om beroende, närhet och tendens. (Kan påståendet i brevet verifieras? Är anteckningen skriven samma dag som händelsen? Är dagbokens påstående beroende av någon annan källa för att förstås, d v s kan det finnas ett glapp här?)
2. Därefter kommer frågan om HUR. Den frågan kan delas upp i att
a) sätta in källorna i ett sammanhang
b) att analysera och dra slutsatser, men i det sista steget gäller det inte objektet utan sammanhanget. Detta gör, förstås, att olika utgångspunkter ger olika resultat. Olika frågor ger olika svar.
Analysen måste, så klart, stå i samklang med materialet som används. I den aktuella diskussionen kring ”Historieboken”, är det här den brister, menar jag. Det är väl enkelt och möjligen rent av oförnuftigt att koka ned hela historien till att handla om förtryckande och förtryckare. Det är att göra anspråk på en objektiv historieskrivning.
Dessutom är det en skillnad i perspektiv, utifrån vilka analysen tillämpas. Det finns inte två diken, det totalsubjektiva eller det superobjektiva. Båda dessa ståndpunkter är meningslösa för att försöka skildra det förflutna. Det ena leder till ett ”historien är min upplevelse” och den andra till ”jag kan nå den verkliga sanningen om denna händelse”. Två ståndpunkter som inte är hållbara.
Med hjälp av en genomtänkt metod och analys kan emellertid de historiska kunskaperna, fakta, sättas samman, ges perspektiv och förståelsen om studieobjektet fördjupas.
Det kan också finnas en poäng att försöka hålla sig kallsinnig till historiska händelser, eftersom vi inte bör läsa historiska dokument med framtidens facit för ögonen. Hur frestande det än är att se vad som händer några timmar, dagar, veckor, år eller sekler senare är det fortfarande av betydelse att inte koppla på det, förrän möjligen i analysen. Annars finns det en risk att resonemanget vänds, d v s att vi förklarar en händelse genom att använda en senare händelse som jämförelsematerial.
Här är ingenting sagt om att historisk kunskap inte bör omtolkas med andra perspektiv. Ett bra exempel är Gustav Eriksson Vasa. Medan 1800-talets historiker i sitt arbete underförstått ställde frågan ”hur grundlade den store Gustav Vasa riket?” så skulle en historiematerialistiskt anstruken historiker på 1970-talet ha kunnat ställa den ledande frågan ”hur förtryckte diktatorn Gustav Vasa de stackars bönderna?”. Däremot problematiserar Larsson avsevärt i sin välskrivna biografi och försöker ge en nyanserad bild, genom att inte ställa en ledande fråga som grund för studien.
Historievetenskapen, menar jag, är därför en balans mellan bedömning av material och analys av detsamma.
Du tar upp flera intressanta saker. Jag vill först bara peka på att jag ingenstans i ledaren har skrivit att historieskrivningen egentligen kan vara objektiv. Och det är inte heller det jag menar. Jag vill här passa på att ge en kort kommentar, utan större anspråk. Historieskrivning har flera uppgifter, som kan ske i två steg.
1. För det första finns det alltså en historia, av det enkla skälet ytterst att - relativ eller inte, illusion eller inte - vi som människor har ett tidsbegrepp, ett före och ett efter. Det gäller alltså först ett ATT. I detta steg gäller det att bedöma källor. Olika modeller finns för detta, exempelvis genom de gamla principerna om beroende, närhet och tendens. (Kan påståendet i brevet verifieras? Är anteckningen skriven samma dag som händelsen? Är dagbokens påstående beroende av någon annan källa för att förstås, d v s kan det finnas ett glapp här?)
2. Därefter kommer frågan om HUR. Den frågan kan delas upp i att
a) sätta in källorna i ett sammanhang
b) att analysera och dra slutsatser, men i det sista steget gäller det inte objektet utan sammanhanget. Detta gör, förstås, att olika utgångspunkter ger olika resultat. Olika frågor ger olika svar.
Analysen måste, så klart, stå i samklang med materialet som används. I den aktuella diskussionen kring ”Historieboken”, är det här den brister, menar jag. Det är väl enkelt och möjligen rent av oförnuftigt att koka ned hela historien till att handla om förtryckande och förtryckare. Det är att göra anspråk på en objektiv historieskrivning.
Dessutom är det en skillnad i perspektiv, utifrån vilka analysen tillämpas. Det finns inte två diken, det totalsubjektiva eller det superobjektiva. Båda dessa ståndpunkter är meningslösa för att försöka skildra det förflutna. Det ena leder till ett ”historien är min upplevelse” och den andra till ”jag kan nå den verkliga sanningen om denna händelse”. Två ståndpunkter som inte är hållbara.
Med hjälp av en genomtänkt metod och analys kan emellertid de historiska kunskaperna, fakta, sättas samman, ges perspektiv och förståelsen om studieobjektet fördjupas.
Det kan också finnas en poäng att försöka hålla sig kallsinnig till historiska händelser, eftersom vi inte bör läsa historiska dokument med framtidens facit för ögonen. Hur frestande det än är att se vad som händer några timmar, dagar, veckor, år eller sekler senare är det fortfarande av betydelse att inte koppla på det, förrän möjligen i analysen. Annars finns det en risk att resonemanget vänds, d v s att vi förklarar en händelse genom att använda en senare händelse som jämförelsematerial.
Här är ingenting sagt om att historisk kunskap inte bör omtolkas med andra perspektiv. Ett bra exempel är Gustav Eriksson Vasa. Medan 1800-talets historiker i sitt arbete underförstått ställde frågan ”hur grundlade den store Gustav Vasa riket?” så skulle en historiematerialistiskt anstruken historiker på 1970-talet ha kunnat ställa den ledande frågan ”hur förtryckte diktatorn Gustav Vasa de stackars bönderna?”. Däremot problematiserar Larsson avsevärt i sin välskrivna biografi och försöker ge en nyanserad bild, genom att inte ställa en ledande fråga som grund för studien.
Historievetenskapen, menar jag, är därför en balans mellan bedömning av material och analys av detsamma.
