Nationaldagsfirande i hembygdsparken

Den 6 juni var det sedvanligt nationaldagsfirande i Mönsterås Hembygdspark. Några har undrat om jag inte kan lägga ut mitt nationaldagstal på bloggen, och det går väl bra. Jag börjar dock med att visa några bilder från dagen, för att sedan avsluta med talet.

Många deltog i årets parad från torget till hembygdsparken.

Vackra folkdräkter passade bra denna dag.

Särskilt roligt var att husarerna var med.

Det vackra vädret lockade många till parken. De som fick plats på bänkarna utgjorde bara en bråkdel. Totalt sett var det flera hundra i parken.

Undertecknad håller högtidstal. 10 minuter hade jag på mig. Jag tycker att jag fick god respons. Min fåfänga göddes oerhört när en gammal man efteråt kom fram och sa att det var det bästa tal han någonsin hade hört. Nåja.

Ljudteknikern Christer gjorde ett mycket bra jobb och skapade trygghet.

Kära nationaldagsfirare!

Krigets eld
För fyra hundra år sedan, år 1612, var den svenska sommaren lika idyllisk som nu - soldränkta björkar, lövsus, kvittrande fåglar, en vacker blomsteräng och ett svalkande sommarregn. Men det hördes inga skrattande barn. Ingen kunde njuta av sommarens fägring. Förtvivlade hemlösa människor irrade runt bland rykande askhögar för att finna något som kanske gick att använda. Kanske funderade de desperat på var familjen skulle få tak över huvudet för natten och hur man skulle hinna bygga nya hus innan höststormarna och kylan drog in.

Mönsterås hade drabbats av ofredens eld. Sverige låg i krig med Danmark och som alltid vid ofred så är det civilbefolkningen som drabbas värst. Och danskarna gjorde bara det svenskarna brukade göra i Skåne – de brände ner hela Mönsterås och de flesta av byarna runtomkring.

1612 års Mönsteråsare levde under en nöd och en skräck som är svår att föreställa sig för de flesta av oss som har 200 år av fred i ryggmärgen. Kanske kan de krigsflyktingar som kommit till Sverige de senaste åren förstå hur det var.

Grannsämja

Idag kan vi i Sverige se tillbaka på en unikt lång fredsperiod och danskarna har blivit goda grannar. Och visst är det bra när fina ord om fred inte bara blir floskler, utan verklighet. Sveriges och Danmarks väg från bittra fiender till goda grannar inger onekligen hopp. De två rivalerna valde till slut en annan väg. Och om två så ampra antagonister som Danmark och Sverige kunde bli vänner, så är väl inget omöjligt – grannfejd kan bli grannsämja. Grannsämja är ett vackert ord och idag är det de vackra ordens dag. Låt oss bara hoppas att Sverige kan få vara ett land med grannsämja även i praktiken.

Frihet och lokalt självstyre

Men så här på nationaldagen undrar man förstås ibland vad det innebär att vara svensk? Finns det överhuvudtaget något typiskt svenskt vi kan enas kring? Sverige har ju aldrig varit en naturlig enhet gjutet i sten - varken geografiskt eller kulturellt. Sverige har under århundraden formats av människohand, genom personallianser, genom mer eller mindre fredliga införlivanden och krig. Gränserna har skiftat och landet har mera bestått av olika regionala kulturer än en enhetlig svensk kultur.

Sverige består historiskt sett av landskap och socknar som är vana att sköta sig själva. Och just där tror jag vi finner något typiskt svenskt – en orubblig frihetstradition med ett starkt lokalt självstyre.

Tänk på orden ”svenska folkets urgamla rätt att sig själva beskatta”. I Sverige kuvades aldrig de fria bönderna och byarna. I Sverige valde folket i socknarna själva sina präster, i andra länder bestämde biskopen. Bönderna bestämde själva över sina angelägenheter på socken- och bystämmor. Och i modern tid skapades fria folkrörelser som väckelserörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen. Och socknarna omvandlades till kommuner med en frihet och självstyre som internationellt sett är unik. Så vår nationaldag är också något av kommunernas dag.

För en Smålänning har det i och för sig inte alltid varit självklart att kalla sig svensk, och jag ska ärligt tillstå att jag mer känner mig som en smålänning än svensk, utom när det är fotbolls-Em eller något annat stort idrottsevenemang. Hur som helst - de småländska bönderna var vana att sköta sig själva, vilket bland annat visade sig i att när Sverige låg i krig med Danmark så brukade de småländska bönderna i gränsområdena ingå egna fredsavtal med sina danska yrkesbröder i Skåne, sk bondefreder.

Och när Gustav Vasa kom med nya skatter och förordningar så startade bönderna det berömda Dackeupproret på 1500-talet. Men eftersom de uppstudsiga småländska bönderna till slut förlorade, så blev Dackeupproret början till slutet för de små landens självbestämmande. Småland drogs definitivt in i den svenska nationalstaten.

Men man behöll ändå en stor del av sin frihet. För efter upproret vågade inte kungen genomföra vad som helst utan att först förhandla med bönderna. Redan där föds det vi idag menar är så typiskt svenskt – förhandlingar och kompromisser. Och de svenska böndernas frihet kunde i stor utsträckning bevaras.

Friheten är också individuell. Sverige fick med tiden en stark yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och andra friheter som inte är förhandlingsbara. Min mormor, Stina i Mjölerum, som är min stora förebild, sa alltid: ”Var rädd om din frihet pojk och låt aldrig någon kuva dig”. Enkla men tydliga ord från en kvinna som visste vad hon talade om. Hon hade ju jobbat som statarhustru.

Det är min förhoppning denna nationaldag, de vackra ordens dag, att Sverige kunde få vara ett land med frihet i ordets alla bemärkelser.

Omsorg och generositet

Jag vet inte om det är något typiskt svenskt, men vi har i Sverige en gammal tradition av omsorg om människor som är utsatta och prövade av livet.

Kravet på att ta eget ansvar för sitt liv har aldrig fått slå över i orimliga fordringar på att i alla lägen klara sig själv. Vi har i Sverige så långt tillbaka vi kan blicka en tradition av att ta oss an fattiga, sjuka, föräldralösa och gamla. Här i vår bygd hade vi ju hospitalet i Oknebäck och senare Kronobäcks kloster som tog sig an sjuka. Senare tog familjerna och socknarna över en stor del av ansvaret.

I modern tid är det en kombination av ideella krafter och skattefinansierad omsorg som gör att ingen egentligen ska behöva bli skyddslös, även om det onekligen finns systemfel. Formerna kan skifta genom historien, likaså de politiska åsikterna om hur omsorgen bäst utformas, men den grundläggande viljan att inte lämna någon åt sitt öde, har, trots brister, varit en stark sammanhållande kraft genom den svenska historien.

I vår ultraindividualistiska tid är dessa värderingar hotade. Det finns alltid en frestelse att bara se till sitt eget och det finns tendenser i tiden som vill stänga ute och minska generositet och vidsynthet.

Det finns krafter som påstår sig värna det svenska trots att de av allt att döma inte har någon som helst insikt i de svenska traditioner som jag idag lyfter fram. Medmänsklighet får aldrig bli något osvenskt.

Det är min förhoppning denna nationaldag, de vackra ordens dag, att Sverige kunde få vara ett land där omsorg och generositet är svenska honnörsord.

Rötter
För att bevara de svenska traditionerna av frihet och omsorg så behövs det ett rotsystem som ger dessa värden näring. Kunskapen landets och om bygdens historia är därför viktig att föra vidare till nya generationer och nya svenskar.

Det sägs ibland att Sverige är så modernt att man struntar i sin historia. Att Sverige gärna river det gamla för att ge plats åt det nya. Och så var det när rivningshysterin drog fram över Sverige på 1960- och 1970-talen och gamla vackra stadskärnor fick ge plats åt moderna kontorskomplex och varuhus. Jag hoppas vi har lärt oss något av det som då hände. Vi har ju även här i det pittoreska Mönsterås många gamla vackra hus, industribyggnader, torp, magasin och sjöbodar som gör bygden unik och som jag hoppas vi får ha kvar nu när ingen dansk fiende hotar att lägga allt i aska.

För det land som brutalt döljer eller river sitt förflutna går snabbt vilse i sin rotlöshet. När vi går in i framtiden är det viktigt att bygga vidare på generationernas samlade erfarenheter och ge våra barn och barnbarn minnesmärken.  

Den som är trygg i sin egen identitet kan frimodigt och generöst möta andra människor. Den som i kärlek och tacksamhet vårdar sin bygd och sitt land bidrar därmed aktivt till att skapa fredliga och goda livsvillkor för kommande generationer.

Låt oss i den andan utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt gamla, fria, välsignade fosterland Sverige!

Det leve!

Sveriges nationaldag - fred, frihet och lokalt självstyre

Fred och lokalt självstyre
Sveriges nationaldag. Jag tillhör dem som är tacksam för att jag bor där jag bor. Inte minst har jag alltid känt en viss stolthet över att tillhöra ett land som under tvåhundra år har valt att leva i fred med sina grannar, vis av erfarenheten efter flera hundra år med återkommande blodiga och kostsamma krig. Sverige har också en gammal tradition av starkt lokalt självstyre med rötterna i de urgamla by- och sockenstämmorna. Det är också en svenskhet att vara stolt över.

Lojaliteten gällde inte Sverige, utan i bästa fall kungen

Ett historiskt perspektiv visar emellertid att Sverige som nation inte är något evigt och fast. Sverige formades så sakteliga under medeltiden under fruktansvärda släktfejder och inbördeskrig, men inte ens under Gustav Vasas 1500-tal var Sverige någon självklarhet. Men det är då som statsmakten stärker sitt grepp över gränsprovinser som Småland där de olika smålanden hade skött sig förhållandevis självständigt. Dackeupproret visade att här fanns mycket av egenvilja i motsättning till en svensk statsmakt som sträckte ut sina tentakler. Och i den mån det fanns någon lojalitet så var det inte mot Sverige som nation. Nationalismen var inte uppfunnen än. Lojaliteten gällde i så fall kungen, och endast om han kunde anses gynna det egna livet som bonde.

Förändrade gränser
Sedan har ju gränserna ändrats till och från under århundradena. Många områden som tillhörde Sverige under stormaktstiden har förlorats. Andra som Skåne har tillkommit och behållits. Finland har förlorats. Nej, Sverige är inget evigt eller fast.

Kompromisser och förhandlingar

Men även om Sverige har formats genom erövringar och initialt förtryck av lokalbefolkningen, så har århundradena också fött en delvis gemensam historia och ett gemensamt språk med dialektala variationer. Dackefejden och andra bondeuppror lärde också kungamakten att man var tvungen att förhandla och kompromissa. Därför har vi alltid haft ett relativt starkt lokalt självstyre i Sverige – i äldre tider via by- och sockenstämma, i modern tid via kommuner och byalag. Det är en typisk svenskhet som jag kan känna stolthet över.

Känslomässig nationalism
Den mer känslomässiga nationalismen är i mycket ett barn av 1800-talet. Det har förstås legat i de styrandes intresse att försöka frammana positiva känslor gentemot landet. Fosterlandskärleken blev en samlande kraft i ett samhälle där olika intressen splittrade i övrigt.

Folkhemmet hade kunnat vara kvar om statsmakten inte hade utmanat den svenska friheten och självstyret

Så, jag är inte iskall inför nationaldagen. Jag är en del av ett historiskt sammanhang och jag kan känna att Sverige faktiskt hade ett berättigande som gemenskapsram några årtionden under 1900-talet. Folkhemmet var, trots alla sina fel och brister, ett relativt lyckat historiskt projekt att skapa ett gemensamt solidariskt samhälle med balans mellan frihet och socialt ansvar. Tyvärr gled projektet med tiden allt mer över i statligt förmynderi och sociala experiment, vilket också var det som på sikt skulle skjuta det i sank. För i den historiska svenskheten låg ju en stark frihetskänsla och ett starkt lokalt självstyre. Folkhemmet kom på sikt att hota detta när den statliga klåfingrigheten blev för stor.  Idag får vi betala priset för detta genom den egensinnigt egoistiska politiska filosofi som styr Sverige. Om Socialdemokraterna hade fört en mer borgerligt sinnad socialism under folkhemstiden kunde det ha sett annorlunda ut. För även om flera problem kräver globala lösningar, så tror jag inte de små enheternas tid är förbi. Jag tror friheten kräver sådana.

De bångstyriga Smålänningarna och försvenskningen - bilder från nationaldagsfirandet i Mönsterås

De bångstyriga smålänningarna och Gustav Vasa Tyrann

Denna inbördes tvedräkt haver Oss fast större skada gjort och mera försvagat än någonsin de utländske fiender, i synnerhet detta sista förbannade småländska förräderi.

Ja, så skrev Gustav Vasa när han 1545 såg tillbaka på Dackeupproret 1542-1543. I skolan fick man lära sig att Konung Gustav var en landsfader, men precis som professor Lars-Olof Larsson har visat var han ingenting annat än en tyrann. Idag firar jag de småländska böndernas kamp för frihet och rätt.

Dackeupproret
Många smålänningar känner sig splittrade inför den svenska nationaldagen. De små landen hade redan på 1200-talet dragits in i Svearikets maktsfär, men behöll som gränsområde förmodligen ett ganska stort självstyre. När Gustav Vasa tog ifrån dem deras religiösa och ekonomiska frihet fick han känna på smålänningarnas bångstyrighet och Dackeupproret var ett faktum.

Därför påminns vi idag särskilt om hur tyrannen Gustav Vasa efter upproret straffade och försvenskade de småländska landen. Hur som helst hade kungamakten fått sig en näsbränna man sent skulle glömma. Man vågade inte annat än att ta hänsyn till de sturska småländska bönderna i framtiden. Under ett par hundra år var man rädd för ett nytt Dackeuppror och ibland var det nära.

Ändå tacksam
Trots den tragiska bakgrunden till vår svenskhet, får man en dag som denna vara försonlig och tacksam. Tacksam för lång fred och välstånd. Och när det är idrott är det ju roligt att vara svensk, som ikväll. Här följer några bilder från dagens nationaldagsfirande i Mönsterås.


Festtåget från Torget till Hembygdsparken. I år deltog Smålands husarer.


Folkdansgillet dansade fint till folkmusiken.


 tog sig en ridtur.


En vy utåt Lakeholmen

En vy i närheten av Lakeholmen.