Barndomens sporter

I skolgymnastiken var jag en medelmåtta om man ser till helheten, men jag hade några paradgrenar och så höll man ju sig alltid i rörelse på fritiden. Jag har listat de sporter jag höll på med som barn och jag har en känsla av att vi höll på med fler sporter än dagens ungar:

Kvartersfotboll på alla grönytor som fanns.

Tennis. Givetvis var vi inspirerade av Björn Borgs framgångar. Oftast spelade man på asfaltbanorna nere vid IP, men ibland smet man in vid grusbanorna vid Nynäs. Det låg också en privat tennisbana i trädgården bakom den Rosénska fastigheten på Storgatan där man dristade sig att spela ibland. Men då gällde det att ha flyktvägen klar för sig.

Bordtennis. Min bäste vän Peo hade eget bord och så fanns det ju några på Parkskolan. Mycket rolig sport som vi ägnade oss åt flera gånger i veckan. Vi blev ganska duktiga får man nog säga. Minns särskilt när vi ställde upp för Steces korplag i bordtennis och gjorde stor succé. Kan ännu minnas alla mina bordtennisracketar, och drömmen om det där riktigt dyra. Hade ett Hasse Alsér som var riktigt fint.

Terränglöpning. Tillhörde de två bästa i min klass och deltog i en hel del lopp. Man tränade på elljusspåret var och varannan dag. Oftast sprang man 5 km, men ibland även 12 km. Roligaste minne - Lidingöloppet.

Orientering. Min paradgren. Vann något skolmästerskap och kom väl tvåa i ett annat. Här skulle man möjligen ha satsat.

Badminton. Kanske inte så ofta, men ganska roligt när man väl spelade.

Schack vill en del inte räkna som sport, men strunt i det. Jag var lovande ung schackspelare i Mönsterås schackklubb som fanns när jag var barn. Som 14-15-åring höll jag på att besegra den rutinerade klubbmästaren i 60-årsåldern. Folket samlades runt oss i lokalen och då blev jag nervös så att han kunde nå remi.

Längdskidåkning på elljusspåret. Trivsamt, men lite darrigt i utförsbackarna.

Utförsåkning med miniskidor i torgbacken. En klassiker. Fantastiskt roligt när man gjorde egna slalombanor och tog tiden. Drömmen om en slalomkarriär stannade dock i torgbacken. Vi kom aldrig iväg ens på en fjällsemester.

Landhockey med tennisboll. Sällan.

Brännboll. Sällan utanför skolan.

Dart/pilkastning. Mest med vuxna.

Kick-boxning…nä jag skojar.

Bordshockey. Ännu en klassiker. Väldigt roligt spel och givetvis har dottern också fått ett hockeyspel.

Luftgevärsskytte. Trots smala armar vann jag ett pris.

Flagens IF

Flagens IF - klingar det månne bekant för den äldre generationens Mönsteråsare? Vid 1900-talets mitt var det några grabbar i kvarteret Flagen - ungefär från nuvarande Höjdens lågprishotell bort mot rondellen - som bildade en friidrottsförening. Flera verkar ha varit ganska framgångsrika i sina grenar och man hade egna löparbanor i området. Med tiden spreds kamratgänget över Sverige, men det fantastiska är att kärntruppen ännu träffas med jämna mellanrum. Tidigare i år hade de en träff i Mönsterås och jag hade förmånen att få möta en av hedersmedlemmarna i Flagens IF - Bernt Sundlöf. Han visade mig sitt medlemskort från 1950 och var för dagen även klädd i föreningens tröja.



Flagens IF år 2012. Fr.v: Ulf Sundin, Bernt Sundlöf, Jan Melin, Per Melin och Alf Sundin. (Foto: Margareta Sundlöf)

Bernt Sundlöfs medlemskort från 1950.



Bernt Sundlöf besöker hembygdsgården.

Bernt Sundlöf med hustrun Margareta. Till höger brodern Curt Sundlöf - fotbollslegendar och hedersmedlem i Mönsterås GIF.

Självförtroende och självkänsla

Toppidrottsmän med problem
Ganska ofta har man hört talas om fd toppidrottsmän som efter avslutad karriär tar till flaskan. Vissa har kanske turen att bli expertkommentatorer eller så används deras kompetens på annat sätt. Men ändå…varför verkar ganska många få problem? Den förklaring man ofta hör är att de hade byggt upp sina liv på framgångar och de kickar som den positiva uppmärksamheten gav. Och det ligger förmodligen mycket i det. Så länge de tävlade fyllde de gång på gång på sitt självförtroende, men de saknade självkänsla.

Prestationsbaserat självförtroende och värdebaserad självkänsla

Självförtroende bygger på det man presterar. Är man lyckosam med något och får positiv uppmärksamhet så stärker det självförtroendet. Med självkänslan är det annorlunda. Den bottnar inte i prestationer, utan mer i tryggheten i sig själv och sitt människovärde. Har man bra självkänsla så har man inga större problem att hantera personliga motgångar där man har misslyckats med att prestera. Man är ändå trygg i vetskapen vem man är och att människovärdet inte bygger på vad man presterat. Tidigare var människovärdet kopplat till att man var skapad av Gud och på så vis något orubbligt. Idag har människovärdet allt mer börjat förknippas med vad du presterar eller till och med vad du konsumerar.

Blir självkänslan bättre med åren?
Kanske är det en myt att självkänslan blir bättre med åren. Men min upplevelse är ändå att självkänslan blir bättre, i alla fall om man har kommit undan toppidrottsmännens prestationsvärld.  I unga år var man ganska så känslig för det mesta. Nu för tiden funderar man inte så mycket. Visst försöker man alltid göra ett så bra jobb som möjligt, men jag kan inte påstå att jag är rädd för att misslyckas eller göra bort mig. Men visst får man tänka till ibland – hur skulle jag må om jag förlorade jobbet eller om jag slutade blogga? Är jag beroende av de kickar som artikelskrivande kan ge? Vissa identifierar mig med bloggandet och kallar mig Mönsteråsbloggar´n. Lite kul, tycker jag. Men den dag jag själv börjar identifiera mig som Mönsteråsbloggar´n är det definitivt dax att sluta.

Politiken uppmuntrar till prestationsbaserad människosyn

Tyvärr finns det en politisk jargong som uppmuntrar till prestationsbaserat självförtroende istället för människovärdebaserad självkänsla. När regeringen talar om utanförskap för vissa människor så åsyftar man dem som inte presterar något produktivt enligt regeringens lönsamhetsmall. Om människor med dålig självkänsla hela tiden matas med att de är i utanförskap så kan det leda till personliga katastrofer. Men regeringen fortsätter att sända ut signalen att endast den som presterar något är fullvärdig samhällsmedlem. I ett gott samhälle är det förvisso önskvärt att alla bidrar efter förmåga, men man måste vara noga med att betona att människovärdet och medborgarskapet är något absolut och oavhängigt av vad du presterar.

Lokalpressens diskriminering av kvinnor

Diskriminering
Lokalpressens sportavdelningar diskriminerar kvinnor. Varför inte tala klarspråk. Jag har svårt att se någon annan bransch där en så påtaglig orättvisa skulle accepteras.

När det gäller herrfotboll så har man i regel små minireferat ner till division 6, (låt vara att man som bloggare ibland känner igen sina egna formuleringar). Damfotbollen får nöja sig med referat för vissa utvalda lag ner till division 3. Sällan eller aldrig får division 4 eller 5 vara med.

Jag ska ärligt säga att jag tycker jämställdhetspratet ibland har gått på tok för långt i samhället, särskilt när politiker vill bestämma hur föräldrar skall utnyttja sin föräldraledighet. Men vad gäller sportbevakning så borde det kunna se betydligt bättre ut.

14% åt damerna
En läsare gjorde nyligen en undersökning av sportartiklar i Barometern/OT och kom fram till att damerna fick 14% av utrymmet. Det är för ynkligt, även om herridrott förmodligen är något större än damidrott totalt sett. Tidningen hänvisar i en kommentar till allmänintresse och nivå.

Vill man med svaret påstå att allmänheten inte är intresserad av damidrott och att damernas prestationer håller så låg nivå att de bara förtjänar 14% av utrymmet? Någon annan slutsats är svår att dra.

Argument emot tidningens resonemang
Vad tidningen inte verkar ha förstått är att man är med och skapar allmänintresset genom det man uppmärksammar. Självklart är det så. Och vad gäller nivån så är det ett mycket tveksamt kriterium inom idrott där det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Det är ju därför man skiljer på herr- och damidrott i många grenar. Att damfotboll i en mening håller lägre nivå än herrfotboll kan ju inte vara ett argument för att inte bevaka den då skillnaderna bottnar i biologiska skillnader. Och vad menar man med nivå? Att damfotboll har lägre tempo och fler tekniska fel kan väl ingen förneka, men det finns förstås andra parametrar – spänning, antal mål, spelets skönhet etc.

Jag har inte själv samma bevakning av damfotboll som herrfotboll, vilket beror på att det är herrfotbollen som jag har följt sedan barnsben. Men för varje år ger jag damfotbollen ökat utrymme och nästa år skulle jag tro att det kan bli 50-50. Jag går åt rätt håll. Det är mer än man kan säga om lokalpressen.