Extremkapitalistsjuka
Kommunen har drabbats av extremkapitalistsjuka och håller just nu på med de sista anpassningarna till den marknadsfundamentalistiska religionen. Kommunen har nämligen väldigt plötsligt höjt priset för personallunch från 44 kr till 65 kr. Motiveringen är att kommunen inte vill konkurrera med privat verksamhet. Vidare skall nu "Hjulet" granskas så att deras prisvärda hjälptjänster gentemot äldre inte konkurrerar med privat verksamhet.
Fokus på medborgarnas bästa är borta
I äldre tider hade kommunen insikt i sin uppgift - att betjäna medborgarna för medborgarnas bästa. De senaste åren har det smugit sig in andra extremkapitalistiska principer där medborgarna kommer ikläm. Tidigare har vi kunnat se det på bostadsmarknadens område där de kommunala bostadsbolagen har fått marknadsanpassade hyror. Tidigare var målsättningen att erbjuda bra och billiga lägenheter för medborgare oavsett medborgarnas plånböcker. Nu har turen kommit till mat och hemhjälp.
När kommunerna dansar efter kommersialismens pipa så är det alltså grundläggande basområden som boende, mat och hjälp för äldre som angrips först. Kommunen har glömt sin uppgift - att betjäna medborgarna. Jag skiter fullständigt i om kommunen konkurrerar med privata företag. Varsågod. Som kommunmedlem så ger jag kommunen det uppdraget. Det är upp till de privata företagen att försöka hitta andra faktorer att konkurrera med. Kommunen hittar säkert någon obskyr EU-paragraf som man kan skylla på. Men man verkar ju inte genomföra försämringarna motvilligt ens.
Sjuk lönesättning
Vi har också kunnat se hur vissa av de kommunala topptjänstemännens löner har skjutit i höjden de senaste åren, så att vissa till och med har mer betalt än kommunalrådet. En grotesk marknadsanpassning. När blev det finare att vara tjänsteman än förtroendevald? Att detta dessutom sker samtidigt som man många gånger inte ger exempelvis nattpersonal skäliga löner och inte utökar personalstyrkan där det är underbemanning är skämmigt.
Åt vänster
Politiskt sett så är jag inte särskilt extrem, men sådana här förskjutningar skjuter mig dessvärre åt vänster, om det nu inte räcker med konservativt sunt förnuft. Det finns en del vackra tankar i den sansade socialismen som kan vara värda att ta fasta på i dessa extemkapitalistiska dagar. För den lilla människans skull. Som en motvikt har det i alla fall ett värde. I alla fall tillfälligt tills samhället slutat dricka sig berusad på pengar och vaknar upp i en fruktansvärd baksmälla.
Visar inlägg med etikett kapitalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kapitalism. Visa alla inlägg
21 december 2009
Jo, det är statens uppgift att äga bilföretag!
Tänk om det är statens uppgift
”Det är inte statens uppgift att äga bilföretag”, sa Maud Olofsson (C) för ett tag sedan. "Vi ska inte hålla konkursmässiga företag under armarna med skattebetalarnas pengar", har vi också hört regeringen upprepa till leda. Men tänkt om det är just det som är statens uppgift. I en kristid. Jag ska försöka förklara varför. Min utgångspunkt är varken socialistisk eller kommunistisk, utan kristen humanism.
30 års utförsäljning
Under de senaste 30 åren har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar sålt ut statligt ägande i företag. I vissa fall har det varit bra, i andra ogenomtänkt och uselt. Bakom utförsäljningarna har det funnits en genomtänkt marknadsliberal ideologi; låt vara att sossarna har sålt något motvilligt, medan borgarna med tindrande ögon, likt ivriga små barn på julafton gladeligen har auktionerat ut Sverige. Idag är staten ägare eller delägare i ca 50 företag.
Vinstmaximering
Och visst. Utgår man bara från vinstmaximering så visar undersökningar att statligt ägda företag i genomsnitt blir mer lönsamma och effektiva när de privatiseras. Och vinstmaximering är ju det enda som räknas i det extremkapitalistiska samhälle vi nu tvingas genomlida och som gör människor till värdelösa schackpjäser i ett sällan skådat cyniskt spel.
Det finns andra värden
Men vi är fortfarande några som anser att det finns andra värden än vinstmaximering – värden som ytterst sett handlar om människans värde och välbefinnande – arbetstillfällen, miljö, service, trygghet, kompetensbevarande, för att bara nämna några. Just därför bör staten äga företag som är av avgörande betydelse för befolkningens välbefinnande. Staten har nämligen möjlighet att väga in andra värden än vinstmaximering.
Staten bör visst äga företag
Staten bör äga företag som har med för landet viktig infrastruktur och värdefulla naturtillgångar att göra och ibland bilföretag. En av statens uppgifter är nämligen att skydda medborgarna i kristider. Därför är det rätt om staten under en kris går in och äger eller ekonomiskt stödjer ett bilföretag, vilket man exempelvis har gjort i USA, Tyskland och Frankrike. Statligt ägande är fint eftersom det innebär ett gemensamt ansvarstagande, vilket är väldigt viktigt att lyfta fram i vår extremindividualistiska tid.
Människorna har blivit marknadens slavar
Men i Sverige har den liberala borgerliga regeringen visat att man istället tror på marknaden och dess påstått självläkande krafter. De verkar rent av tycka det är bra att för landet viktiga företag inte klarar sig. De får skylla sig själva som inte anpassat sig till marknaden. Det enda Reinfeldt har att säga är att ”Mitt besked är att det finns jobb över hela Sverige att söka.” Ideologin är överordnad människors välbefinnande. Människor förväntas likt schackpjäser rycka upp sin familj med rötterna och dra vidare dit det eventuellt kan finnas jobb. Människorna har blivit marknadens slavar.
Staten har räddat företag förr
Kan då staten driva företag? Den borgerliga regeringen menar att staten inte kan det och så lyfter man fram det enda man kan komma på – varvsindustrin, där ju staten sköt in pengar med pinsamt resultat. Å andra sidan kan man ju lyfta fram SSAB och LKAB som räddades av staten under krisåren på 1970- och 1980-talen, och där LKAB sedermera har gått med mycket god vinst.
Borgarna var med och räddade statliga företag
Lite generande för alliansregeringen är det att även borgerligt ledda regeringar bidrog till att rädda dessa företag när det begav sig. Centerns Nils G Åsling lyckades då övertyga sina borgerliga kollegor om att det var nödvändigt. Nils G Åsling var en Centerpartist som tog ansvar för vårt land. Maud Olofsson är tyvärr av en annan kaliber.
Statliga företag är undantag
Så visst kan staten driva företag. Men eftersom staten inte kan agera konkurrensneutralt, så ska det statliga ägandet begränsas till för landet extremt viktiga näringar. ”Privata företag kan inte konkurrera med företag som har statskassan bakom ryggen”, skrev en debattör någonstans. Det är riktigt. Statligt ägande bör alltså inte gälla annat än undantagsvis.
Kvalificerat struntprat
Förutom rent ideologiska skäl så har Maud Olofsson sagt att staten saknar kompetens att driva bilföretag. Vilket kvalificerat struntprat! Vem har sagt att staten skall stå för kompetensen. Kompetensen finns redan i företaget och på landets universitet. Om staten hade gett SAAB direktiv (och samtidigt relativt fria händer)om att utveckla innovativa miljövänliga bilar så är jag övertygad om att Sverige hade haft möjligheter för att bli världsledande.
Summering
Staten bör alltså kontrollera landets infrastruktur och naturtillgångar. Likaså bör staten vara ägare av för landet väldigt viktiga företag, såsom bilindustrin. De svenska regeringarna har därvidlag gravt misskött sin uppgift under 30 år. Och sällan har väl ett ideologiskt ställningstagande drabbat så många som nu.
”Det är inte statens uppgift att äga bilföretag”, sa Maud Olofsson (C) för ett tag sedan. "Vi ska inte hålla konkursmässiga företag under armarna med skattebetalarnas pengar", har vi också hört regeringen upprepa till leda. Men tänkt om det är just det som är statens uppgift. I en kristid. Jag ska försöka förklara varför. Min utgångspunkt är varken socialistisk eller kommunistisk, utan kristen humanism.
30 års utförsäljning
Under de senaste 30 åren har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar sålt ut statligt ägande i företag. I vissa fall har det varit bra, i andra ogenomtänkt och uselt. Bakom utförsäljningarna har det funnits en genomtänkt marknadsliberal ideologi; låt vara att sossarna har sålt något motvilligt, medan borgarna med tindrande ögon, likt ivriga små barn på julafton gladeligen har auktionerat ut Sverige. Idag är staten ägare eller delägare i ca 50 företag.
Vinstmaximering
Och visst. Utgår man bara från vinstmaximering så visar undersökningar att statligt ägda företag i genomsnitt blir mer lönsamma och effektiva när de privatiseras. Och vinstmaximering är ju det enda som räknas i det extremkapitalistiska samhälle vi nu tvingas genomlida och som gör människor till värdelösa schackpjäser i ett sällan skådat cyniskt spel.
Det finns andra värden
Men vi är fortfarande några som anser att det finns andra värden än vinstmaximering – värden som ytterst sett handlar om människans värde och välbefinnande – arbetstillfällen, miljö, service, trygghet, kompetensbevarande, för att bara nämna några. Just därför bör staten äga företag som är av avgörande betydelse för befolkningens välbefinnande. Staten har nämligen möjlighet att väga in andra värden än vinstmaximering.
Staten bör visst äga företag
Staten bör äga företag som har med för landet viktig infrastruktur och värdefulla naturtillgångar att göra och ibland bilföretag. En av statens uppgifter är nämligen att skydda medborgarna i kristider. Därför är det rätt om staten under en kris går in och äger eller ekonomiskt stödjer ett bilföretag, vilket man exempelvis har gjort i USA, Tyskland och Frankrike. Statligt ägande är fint eftersom det innebär ett gemensamt ansvarstagande, vilket är väldigt viktigt att lyfta fram i vår extremindividualistiska tid.
Människorna har blivit marknadens slavar
Men i Sverige har den liberala borgerliga regeringen visat att man istället tror på marknaden och dess påstått självläkande krafter. De verkar rent av tycka det är bra att för landet viktiga företag inte klarar sig. De får skylla sig själva som inte anpassat sig till marknaden. Det enda Reinfeldt har att säga är att ”Mitt besked är att det finns jobb över hela Sverige att söka.” Ideologin är överordnad människors välbefinnande. Människor förväntas likt schackpjäser rycka upp sin familj med rötterna och dra vidare dit det eventuellt kan finnas jobb. Människorna har blivit marknadens slavar.
Staten har räddat företag förr
Kan då staten driva företag? Den borgerliga regeringen menar att staten inte kan det och så lyfter man fram det enda man kan komma på – varvsindustrin, där ju staten sköt in pengar med pinsamt resultat. Å andra sidan kan man ju lyfta fram SSAB och LKAB som räddades av staten under krisåren på 1970- och 1980-talen, och där LKAB sedermera har gått med mycket god vinst.
Borgarna var med och räddade statliga företag
Lite generande för alliansregeringen är det att även borgerligt ledda regeringar bidrog till att rädda dessa företag när det begav sig. Centerns Nils G Åsling lyckades då övertyga sina borgerliga kollegor om att det var nödvändigt. Nils G Åsling var en Centerpartist som tog ansvar för vårt land. Maud Olofsson är tyvärr av en annan kaliber.
Statliga företag är undantag
Så visst kan staten driva företag. Men eftersom staten inte kan agera konkurrensneutralt, så ska det statliga ägandet begränsas till för landet extremt viktiga näringar. ”Privata företag kan inte konkurrera med företag som har statskassan bakom ryggen”, skrev en debattör någonstans. Det är riktigt. Statligt ägande bör alltså inte gälla annat än undantagsvis.
Kvalificerat struntprat
Förutom rent ideologiska skäl så har Maud Olofsson sagt att staten saknar kompetens att driva bilföretag. Vilket kvalificerat struntprat! Vem har sagt att staten skall stå för kompetensen. Kompetensen finns redan i företaget och på landets universitet. Om staten hade gett SAAB direktiv (och samtidigt relativt fria händer)om att utveckla innovativa miljövänliga bilar så är jag övertygad om att Sverige hade haft möjligheter för att bli världsledande.
Summering
Staten bör alltså kontrollera landets infrastruktur och naturtillgångar. Likaså bör staten vara ägare av för landet väldigt viktiga företag, såsom bilindustrin. De svenska regeringarna har därvidlag gravt misskött sin uppgift under 30 år. Och sällan har väl ett ideologiskt ställningstagande drabbat så många som nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
