Historiska dokument ger ibland tänkvärda glimtar från forna tiders vardagsliv. Ett sockenstämmoprotokoll från Mönsterås 1824 berättar att flickan Christina Maria Stenfelt, dotter till arbetskarlen Carl Magnus Stenfelt (1788-), skulle dömas till ”stockestraff” om hon inte ”efter erhållen varning, med aktning och lydnad bemötte sin styfmor Elisabeth Eriksdotter Stenfelt (1785-1827).”
Troligen i tioårsåldern
Jag har inte funnit hur gammal flickan var, men fadern var född 1788 och fick knappast egna barn förrän i 20-25-årsåldern. En inte allt för vågad gissning är därför att Christina Maria hotades av stocken när hon var i tioårsåldern. Styvmodern dog i alla fall 1827 41 år gammal, endast tre år efter att problemen med styvdottern tagits upp i sockenstämman. Någon gång ska jag följa upp vad som hände Christina Maria.
Frågor
Tankarna går förstås till den här familjens vardagsliv. Flickans biologiska moder måste ha dött ganska tidigt. Fadern, som ännu var förhållandevis ung, gifte då om sig med en kvinna som dottern uppenbarligen inte accepterade eller respekterade. Förmodligen är det många familjer som kämpar med samma problem idag. Men vem förde ärendet till sockenstämman? Kunde man inte lösa det på annat sätt? Hade fadern accepterat att se sin egen dotter sitta i stocken? Hur hanterade flickan förlusterna av både den biologiska modern och styvmodern, sannolikt före 15 års ålder?
Kyrkstocken
Stockstraffet var ett skamstraff. Därför var stocken oftast placerad framför kyrkan, i vapenhuset eller vid ett torg så att alla skulle kunna se och utsätta den dömde för bespottning och glåpord. Kyrkstocken hade hål där den dömdes ben låstes fast.
Stockstraffet kunde utdömas av sockenstämman och är mest att betrakta som lokalsamhällets straff inom församlingen. Man behövdes alltså inte dömas på det vanliga häradstinget för att hamna i stocken.
En kyrkstock.
Tillbaka till 1800-talet
Stockstraffet avskaffades 1841 och ytterst få vill väl ha tillbaka den typen av offentliga skamstraff, men Beatrice Ask (M) kom nyligen med ett förslag där misstänkta sexköpare skulle få brev hemskickade i utmärkande färger. ”Det är lite grand som att skämmas på torget”, ska hon ha sagt. Tillbaka till 1800-talet med andra ord. Och dessutom till icke dömda, bara misstänkta. Vill minnas att hon fick ta tillbaka det där illa kvickt.
Social kontroll
Samtidigt är det ju så att en viss social kontroll styr folks uppförande på gott och ont. Jag tror att jag har läst att samhällen med hög social kontroll har lägre brottslighet än samhällen utan motsvarande kontroll. Sedan finns det ju en diskussion huruvida det är rätt att offentliggöra namn på dömda pedofiler och människor som vid upprepade tillfällen kört berusade eller drogpåverkade. Personligen har jag inte tänkt igenom frågan. Men nu hamnade vi en bra bit ifrån den stackars olydiga flickan i Mönsterås 1824. Hennes brott var nog inte så stort.
