I Sverige frodas extremerna – den lojala lagspelaren och narcissisten

I Sverige måste man vara lagspelare för att bli tagen på allvar
Sedan jag startade ett nytt parti i Mönsterås så har jag i huvudsak mött positiva kommentarer, även från dom som inte avser att rösta på mig. Man tycker det behövs lite politisk debatt i Mönsterås. Något nytt i ett stagnerat politiskt landskap. Och faktum är att Mönsteråsbloggen är en av få platser i Mönsterås där det faktiskt pågår en valrörelse och diskussion inför valet.

En sak verkar man dock ha svårt för – att jag valde att göra partiet till ett soloprojekt (även om det står var och en fritt att skriva dit andra kandidater på valsedlarna, vilket kan vara bra om vi får mer än ett mandat).

Och nog är det så i Sverige att man måste göra allt i ett kollektiv, i ett lag, i en förening för att bli tagen på fullt allvar. Förmodligen har det sina rötter i det gamla bondesamhället där bykollektivet och den sociala kontrollen var stark. Samarbete var av nöden för att lösa de uppgifter som fanns med skördar och gemensamma vägar och kvarnar. I modern tid fick det sin fortsättning i folkrörelsesverige där människor gick samman för att uppnå vissa mål – fackföreningar, politiska partier, frikyrkor, idrottsföreningar och nykterhetsrörelsen.

Rötterna i bondesamhället
Allt det här har förstås varit bra för Sverige, men många gånger har den enskilda individens utrymme varit begränsat. Den som har stuckit ut för mycket har man genast försökt stuva om till en lagspelare igen. De som vägrade blev utstötta, kastrerade eller placerade på dårhus.

Stress att bilda familj
Inte ens på det privata planet har man accepterat ensamvargarna. Den som inte har bildat familj har ofta betraktats med stor misstro. Jag vet själv eftersom jag var ungkarl upp till 30-årsåldern. Detta ständiga tjat om att träffa någon. Och när jag väl var gift började tjatet om att skaffa ungar. Och när man väl fått barn kom tjatet om att ”ni ska väl ha fler?!”.

En narcissistisk motreaktion
Så inte är det så konstigt att vi idag har fått en motreaktion. Tyvärr tar den sig ofta rent narcissistiska uttryck. Allt går ut på att förverkliga sig själv, hävda sig, få mediautrymme och nå vissa egoistiska mål. Även om jag själv har en blogg, så måste jag erkänna att bloggosfären i stort sett är mig likgiltig. Många skriver bara om sina egna små privata vardagsbestyr, stylade dagböcker för en begränsad kompiskrets.

En ensamvarg finner sin väg
Som den ensamvarg jag är har jag försökt gå en konstruktiv mellanväg. Bloggen handlar mer om andra än om mig – lokalhistoria, fotboll och angelägna mönsteråsämnen. Jag saknar allmänintresse och nöjer mig med att ibland redovisa min viktkurva. Och det politiska partiet syftar till att människor i Mönsterås skall få det bättre. Så i den meningen är det faktiskt så långt ifrån ett soloprojekt man kan komma.