Söndagsledaren v11 - Vi gör inte skillnad på folk

Lärarens yta krackelerade
Jag minns en lärare som alltid talade sig varm för alla människors lika värde. När så hans dotter började sällskapa med en mörkhyad afrikan så visade det sig att han inte levde som han lärde. Ytan krackelerade med pinsam tydlighet när dottern blev kär i en man som han inte hade tänkt sig som svärson. Dottern fick visst en hel del skäll från sin far för sitt val av fästman. Illa.

Vi gjorde inte skillnad på folk

Under min barndom bodde vi under flera år grannar med en man som hade grava alkoholproblem. Det festades, söps och fördes ibland ett sju helsikes liv. Dagen efter, någon baksmälla existerade inte i hans liv, brukade han ångerfull komma med en ros. Det var hans sätt att be om ursäkt. Ibland bad han mig krypa in genom det alltid öppna fönstret eftersom han hade låst sig ute. Jag krävde förstås inget tack för det, men han brukade propsa på att få ge mig en ålabit.

Vi gjorde inte skillnad på folk. Mina föräldrar hade en gång fått lära sig det av sina föräldrar och förde det vidare till mig. Man hjälptes åt oavsett laster, problem och svagheter i karaktären. Möjligen fanns det ett förakt för dem som gjorde skillnad på folk.

Mina mor- och farföräldrar levde liv som statare och fabriksarbetare. Det var ett hårt liv med tydliga sociala markörer, titlar och fisförnämhet. Inte undra på att de var noga med att behandla alla lika.

Samma budskap i kyrkan
I kyrkan inpräntades samma budskap – ”röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord”. Ungefär så tror jag sången gick. Naivt budskap kan tyckas, men det gick in. Sedermera märkte jag att det förstås fanns fåfänga och olika status även i kyrkans värld. Vi människor är ganska så löjliga. Men idealet var det ingen som behövde tveka över och många gånger så tog sig kyrkan an människor som andra inte ville komma i närheten av.

Men det var viktigt att man levde som man lärde. Man skulle inte vara rädd för obehagliga lukter, kroppsvätskor eller vinglande fyllegubbar. Man fick inte vara för fin för att ge en ramlad alkis i kvarteret en hjälpande hand upp på benen.

Idealen lever vidare
Som vuxen har jag försökt leva efter det jag en gång fick lära mig. Jag minns när jag en gång började jobba på Gymnasieskolans bibliotek. Givetvis fanns det några stökgrabbar där som försökte sätta mig på prov genom att medvetet och i min närvaro stöka lite extra och störa dem som behövde studiero. Jag hade förstås kunnat ryta i och agera med fräsande auktoritet, men insåg att det bara skulle förstärka och cementera en konflikt. Således gick jag ut och satte mig hos grabbarna och snackade. Efter några samtal hade vi nått ömsesidig respekt och tonläget lugnade ner sig.

Min fru och jag försöker föra vidare dessa värderingar till vår dotter. Hon väljer inte kompisar utifrån hudfärg, social ställning eller personlig karaktär. Och vi är jäkligt konsekventa. Det må låta präktigt, men vissa principer är så grundläggande att man aldrig viker en tum.

Däremot har jag ibland mött människor som uppenbarligen inte vill ha med oss eller mig att göra. Jag förmodar att man inte är tillräckligt socialt gångbar i vissa läger helt enkelt.

Folkhälsoplanen
Mönsterås Kommun har nyligen antagit en folkhälsoplan och har då valt ut tre områden (av 11) som ska prioriteras – inflytande i samhället, ekonomiska och sociala förutsättningar och barn/ungdomars uppväxtvillkor. Det är viktiga områden, så det har jag inga invändningar emot. Däremot väljer man att inte prioritera tobak, alkohol, droger och spel, vilket är väldigt synd. Visserligen har man gjort insatser där tidigare, men här krävs ständig närvaro. Så fort man väljer att inte prioritera detta, så kommer problemen att öka. Det är självklart svårt och resurskrävande, men om vi nu inte ska göra skillnad på folk så är det av högsta vikt att även kommunen gör allt den kan för att förebygga och hjälpa dem som fastnat i beroende. När jag var barn fanns det en tydlig missbrukargrupp, de sk A-lagarna, som visade sig ute. Alla visste vilka de var. Idag har missbruket flyttat inomhus och blivit mer mångsidigt. Minskat har det knappast gjort bara för att det inte syns lika tydligt.

Självförtroende och självkänsla

Toppidrottsmän med problem
Ganska ofta har man hört talas om fd toppidrottsmän som efter avslutad karriär tar till flaskan. Vissa har kanske turen att bli expertkommentatorer eller så används deras kompetens på annat sätt. Men ändå…varför verkar ganska många få problem? Den förklaring man ofta hör är att de hade byggt upp sina liv på framgångar och de kickar som den positiva uppmärksamheten gav. Och det ligger förmodligen mycket i det. Så länge de tävlade fyllde de gång på gång på sitt självförtroende, men de saknade självkänsla.

Prestationsbaserat självförtroende och värdebaserad självkänsla

Självförtroende bygger på det man presterar. Är man lyckosam med något och får positiv uppmärksamhet så stärker det självförtroendet. Med självkänslan är det annorlunda. Den bottnar inte i prestationer, utan mer i tryggheten i sig själv och sitt människovärde. Har man bra självkänsla så har man inga större problem att hantera personliga motgångar där man har misslyckats med att prestera. Man är ändå trygg i vetskapen vem man är och att människovärdet inte bygger på vad man presterat. Tidigare var människovärdet kopplat till att man var skapad av Gud och på så vis något orubbligt. Idag har människovärdet allt mer börjat förknippas med vad du presterar eller till och med vad du konsumerar.

Blir självkänslan bättre med åren?
Kanske är det en myt att självkänslan blir bättre med åren. Men min upplevelse är ändå att självkänslan blir bättre, i alla fall om man har kommit undan toppidrottsmännens prestationsvärld.  I unga år var man ganska så känslig för det mesta. Nu för tiden funderar man inte så mycket. Visst försöker man alltid göra ett så bra jobb som möjligt, men jag kan inte påstå att jag är rädd för att misslyckas eller göra bort mig. Men visst får man tänka till ibland – hur skulle jag må om jag förlorade jobbet eller om jag slutade blogga? Är jag beroende av de kickar som artikelskrivande kan ge? Vissa identifierar mig med bloggandet och kallar mig Mönsteråsbloggar´n. Lite kul, tycker jag. Men den dag jag själv börjar identifiera mig som Mönsteråsbloggar´n är det definitivt dax att sluta.

Politiken uppmuntrar till prestationsbaserad människosyn

Tyvärr finns det en politisk jargong som uppmuntrar till prestationsbaserat självförtroende istället för människovärdebaserad självkänsla. När regeringen talar om utanförskap för vissa människor så åsyftar man dem som inte presterar något produktivt enligt regeringens lönsamhetsmall. Om människor med dålig självkänsla hela tiden matas med att de är i utanförskap så kan det leda till personliga katastrofer. Men regeringen fortsätter att sända ut signalen att endast den som presterar något är fullvärdig samhällsmedlem. I ett gott samhälle är det förvisso önskvärt att alla bidrar efter förmåga, men man måste vara noga med att betona att människovärdet och medborgarskapet är något absolut och oavhängigt av vad du presterar.