Anna Carlssons sånger berörde - fin konsert i Blomstermåla

 

Det är sex år sedan jag skrev några rader om ett lokalt band som hette Queens of grace där Anna Carlsson var en av medlemmarna. Ikväll uppträdde hon som soloartist i Blomstermåla Folkets hus och de som inte var där missade en tjej som under sex år har utvecklats från en helt ok och lovande sångerska till en artist som snart kan räknas in bland de bästa i Sverige i sin genre. Kanske är hon redan där. Kvällens konsert var i alla fall utmärkt.

Anna har en röst som är som gjord för denna genre som ligger i gränslandet mellan visa och pop. Stark och klar som gjord för det melodiösa, men samtidigt nyanserad och känslosam. Trots sina unga år låter hon dessutom förvånansvärt mogen.

Det som gör att jag spår en lysande musikalisk framtid för Anna Carlsson är att hon gör egna låtar. Allt för många med bra röster fastnar i coverlandet. Visserligen spelar hon även väl valda covers, och jag förstår om man under en konsert av det här slaget vill få med låtar från kända artister och förebilder, men faktum är att de egna låtarna är bäst och lyser för sig själva. Inom ett par tre år skulle jag gissa att det inte blir särskilt många covers.

Anna behärskar både engelska och svenska. Kanske kan hon fortsätta att kombinera den amerikanska och svenska traditionen. Personligen blir jag mest berörd av de svenska texterna, men de engelska är också välskrivna. Men den dagen hon gör en svensk skiva så är jag övertygad om att vi talar om Sofia Karlsson-klass, bara för att ge en referenspunkt för hur bra det här kan bli.

Har jag då ingen kritik? Nja, till och med mellansnacket var bra. Bara en notering. En artist gör alltid bäst i att försöka befria sig från sin största förebild, i det här fallet Dylan. Den röst jag hörde ikväll ligger betydligt närmare mer melodiösa artister som fraserar och håller toner helt annorlunda än Dylan. Men jag vill inte jämföra då Annas röst står för sig själv.

Fantastiskt fint att Fredde Kling och Visa Visor arrangerade detta fina musikevenemang som fyllde nästan hela biosalongen.

De 10 viktigaste sångerna I - The Triffids - Wide open road

När jag nu skrev memoarerna kom jag även in på vilken musik och vilka låtar som betytt mest. Jag ska därför presentera de tio viktigaste sångerna utan inbördes ordning.

Först ut är The Triffids och den episka Wide open road från  albumet "Born sandy devotional" 1986 - en av de ödsligaste och vackraste sångerna någonsin i min värld. Australiens ändlösa vidder i mitt hjärta och vägen ligger helt öppen framför mig. Optimal frihet mot en sorglig bakgrund av oändlig distans mellan människor. Att basen inte alltid följer ackorden helt blir helt logiskt om man tar till sig texten som jag gör.

Finlands självständighetsdag och finsk musik

Idag är det Finlands självständighetsdag tillika nationaldag. Finland har ett väldigt rikt musikliv och jag länkar till några av mina finska favoritband/artister. De får ju sällan uppmärksamhet utanför Finland.

Eppu Normaali – Suolaista Sadetta

Först ut är dessa ärrade veteraner som är väldigt stora i Finland. Bra sväng, gitarrbaserat och vemodig text (för den som orkar översätta).

22-Pistepirkko - Birdy

Pistepirkkos bästa låt. Suveränt.

J. Karjalainen - Missä se Väinö on

Lite kult. Gör sig bäst live och har oftast bra musiker med sig.

 Leevi & the Leavings – Teuvo maanteiden kuningas

Det här bandet blandade det finska med influenser både från syntmusik och Morrissey.

Cats on fire – Letters from a voyage to Sweden

Finsk indiemusik.

Ultra Bra – Sinä lähdit pois

Svårt att beskriva det här, som så ofta med finsk musik. Men sjunger bra gör dom.

Topi Sorsakoski & Agents – Surujen kitara

Finsk dansbandsmusik är en division högre än den svenska.

Tsuumi Sound System

Finsk folkmusik som bäst. Härliga rytmer och musiker.

Peltoniemen Hintrikin surumarssi

En av de vackraste sorgemarscherna.

Sex års väntan är över...

6 års väntan, men Weeping Willows är tillbaka. Och det är precis så storslaget och vackert som man hade hoppats på. Skönt med ett band som struntar i trenderna och gör riktiga melodier. Magnus Carlson sjunger dessutom bättre än någonsin. Första låten från den kommande skivan bådar gott. Bitterljuvt och oj oj oj så bra!: Different Places

Hemmadag

Är för första gången i mitt liv hemma för något annat än förkylning eller influensa. Tredje dan idag. Hade haft ensidig huvudvärk ett par veckor och bestämde mig för att ta det säkra och försöka bli av med skiten. 

Misstänker att det finns en koppling till att jag ägnade en dag åt att lyfta tunga kartonger på jobbet vid tidpunkten för huvudvärkens begynnelse. Har ju annars stillasittande jobb och att då plötsligt lyfta tunga kartonger ner för en trappa gjorde att nacke och rygg hamnade i olag, och troligen har det gett upphov till spänningarna i huvudet. Det är förmodligen också en inflammation av något slag. Har därför försökt kombinera vila med promenader. Men jag hinner bara gå hundra meter så är ryggen helt låst med fruktansvärd värk. Nå, jag ger mig inte. Igår kväll skedde en plötslig förbättring. Jag satt och bad till Gud att han skulle bota mig. Ja, jag är ju troende så det faller sig naturligt. Då kände jag plötsligt en stor smärta i gränslandet mellan rygg och nacke precis som om någon tog tag och knoxade till. Sedan släppte huvudvärken och idag är det bästa dan på länge. 

Försöker ta mig ut och röra mig. Har fått för mig att rörelse, om än smärtsam, kan gynna ett tillfrisknande på längre sikt. Sitter inte så mycket framför datorn nu alltså, men försöker skriva lite varje dag.

Något som lyfter mig är Prefab Sprouts nya skiva Crimson/Red. Har ju väntat några år på nyskrivet material. Finns få som kan göra så självklara och geniala poplåtar som Paddy McAloon. På nya skivan har han hittat harmonierna igen. Egentligen lite för välproducerat för min smak, men det här är så genommusikaliskt. Fenomenalt.

Billy

The best jewel thief in the world

Vildvinet växer vackert vid gamla Mölstadhemmet.

Gamla vattentornets yttre genomgår vissa förändringar. Den historiska kopplingen med briggen Maria ska ersättas av något modernistiskt www.monsteras.se om jag minns rätt.

Barndomens första musikupplevelser

Började fundera på barndomens musikaliska upplevelser och hur de kan ha påverkat musiksmaken senare i livet. Och nog kan jag finna en gemensam nämnare bland de artister och låtar jag minns från min barndom – det var artister som kunde sjunga en melodi. Inget konstigt wailande. Jag brukade ju lyssna på min fars rullbandspelare och fram till åttaårsåldern minns jag särskilt följande artister och sånger som förmodligen har präglat mig:

Lena Andersson – Är det konstigt att man längtar bort nångång – Man kan ju inte tro att hon var 16 år när hon sjöng in den här. Mycket fin låt där man fick till en bra svensk text. En av de första sångerna jag minns. Visst räcker det med tre ackord (eller 4).

Agnetha Fältskog – Tack för en underbar vanlig dag – Var aldrig riktigt förtjust i ABBA, men Agnetha som soloartist gillade jag. Ett litet mästerverk.

Tommy Körberg – Judy min vän – En konstig ironi att en av mina blivande favoritsångare,Morrissey, visade sig ha Tommy Körberg som en av sina favoritsångare.

Gunnar Wiklund – Vi ska gå hand i hand, Han måste gå, Känn dig lite happy – Gunnar Wiklund hade definitivt en av de bästa rösterna i Sverige och fick triviala melodier att lyfta. Än idag en favorit.

Jan Sparring - Jesus är ute och söker. Det blev mycket kristen musik i barndomshemmet. Jan Sparring var i en egen division. Lättlyssnat, men sjukt bra röst. Dessutom gillade man ju Sparring som trots sin omvändelse ändå alltid förblev lite rebell som retade de självgoda.

Roland Flemk firar 50 år som sjökapten med ny skiva

Roland Flemk från Mönsterås gav för ett par år sedan ut en bok om sitt intressanta liv. I år har han gett ut en samlingsskiva efter 50 år som sjökapten. Skivan innehåller 20 inspelningar, varav 5 nya. Och den som tycker om visor lär inte bli besviken. Skivan är riktigt trevlig med både egna sånger och fina tolkningar av exempelvis Evert Taube. Roland Flemk har med denna skiva gjort en fin kulturgärning som bör uppmuntras. Skivan kan köpas direkt av Roland på tel: 0499-137 02. Pris: 100 kr.

Favoritlåtar ur skivsamlingen - This must be the place med Talking Heads

När jag ju ändå är sjuk så har jag haft tid att bli nyförälskad i en av mina absoluta favoritsånger genom alla tider – Talking Heads låt This must be the place (Naive Melody). Låten har bara tre ackord, men har en egen inneboende skönhet som är svårslagen. Undertiteln Naive Melody syftar på låtens repetetiva gitarr och bas, och enligt David Byrne finns det inga professionella musiker som vill spela så enkelt. Egentligen är det en kärlekssång, men den kan tolkas i flera dimensioner. Talking Heads gjorde den förstås på sitt funkpopiga sätt med nerv, vilket skapade en fantastisk kombination. Men flera grupper och artister har försökt göra covers på låten och idag presenterar jag några av de absolut bästa. Varje artist har här lyckats få fram olika  nyanser av låtens kraft och skönhet.

Talking Heads – Originalversionen från Speaking in tongues (1983). Svårt att inte bli glad.

Talking Heads Live – Den klassiska liveversionen. David Byrne dansar med en lampa, vilket är en vink till Fred Astaire´s dans i filmen Royal Wedding. Sjukt bra. Märks när musiker har roligt.

Gloria – Svensk grupp med underbar skönsång av Sara Isaksson (aktuell i melodifestivalen) och Rebecka Törnqvist. Duktiga musiker. Min favorit bland covervarianterna. Fleetwood  Mac känsla.

Tommy & The High Pilots – Riktigt bra sångare som gör en lyckad egen version.

PS22 Chorus – En barnkör ger en helt unik tagning av sången. Kan knappast bli vackrare. Så unga och engagerade och ändå med extrem precision.

Chris Harford and the band of changes – Finstämd gitarrbaserad version som lyfter efter dryga minuten. Är svag för gitarrer som låter så här.
Men för lågt tempo.

The New Familiars – Härlig svängig version.

Sean Hayes – Når kanske inga högre höjder, men lira kan de.

Arcade Fire – Unik egen cover. Fin nerv.

22 låtar på 45 år

Jaha, så har man då gått och blivit 45. Många människor har bidragit till livets utseende, men dem ska jag be att få återkomma till. Lite enklare är det att välja ut de tjugotvå låtar som betytt mest. Varför just 22 kan man undra.

The Smiths – There is a light that never goes out  (live)
1986 och så kom då låten som blev ett med ens personlighet. Många säger att den räddade deras liv. Morrissey/Marrs kanske finaste stund ihop.

David Sylvian – Orpheus

Från mästerverket Secrets of the beehive med sentensen som sammanfattar mycket av min känsla inför livet: "I wrestle with an outlook on life that shifts between darkness and shadowy light".

Talking heads – Burning down the house
Öppnade upp mina öron för den rytmiska och experimentella musiken. TH var banbrytare mellan vit och svart musik. I den här låten finns en otrolig energi.

Freddie Wadling – Blott en dag

Oslagbar version som betydde särskilt mycket under en period då vi befarade att dottern hade cancer i ett knä. Det hade hon som väl var inte, men det blev några månader av djup ångest samtidigt som man ville vara en bra förälder.

Eldkvarn – I skydd av mörkret
En av många låtar från det här bandet som berört på djupet.

Ulf Lundell – Inte ett ont ord

En gripande låt från Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen. Kom samtidigt som mina föräldrar skilde sig. Lundell kan ibland bli grå och tråkig, men är ibland en mästare.

Everything but the girl – These early days
Den var allt redan i ungdomsåren och blev än större när jag fick barn. Min kvinnliga favoritsångerska.

Nick Cave – Into my arms
En av världens vackraste kärlekssånger. Nick är en av mina manliga hjältar.

Van Morrison – No guru, no method, no teacher

Troligen den Morrisonsång som satt sig mest med en andlig dimension. Ryser än idag.

Triffids – Wide open road
En av de vackraste sångerna alla kategorier. Fångar en desperat ödslighet på ett fenomenalt sätt. Sångaren gick bort för tidigt.

Staple singers – I´ll take you there

Gospel och soul är inte alltid min stil, men Staple singers är bäst i klassen och här i en favoritlåt.

Freda – I en annan del av världen
Freda gjorde några riktigt bra plattor och den här poppärlan gav insikt och tröst en gång. Suverän poplåt.

Jackson Browne – Sleeps dark and silent gate

Från The Pretender som är ett av hans två mästerverk. Otroligt bra låt från otroligt bra skiva. Vemod och livsinsikter på djupet i varje sång.

Bruce Springsteen – No surrender
Kanske inte hans bästa låt, men för mig personligen betyder den väldigt mycket. Låter texten tala för sig själv.

Elvis Costello – Sleep of the just

Elvis Costello visade att det går att göra bra musik med bra texter utan stora maffiga produktioner. Den här fina lilla balladen inspirerade till många egna låtar på gitarren.

The Sundays -  Life goes on
The Sundays var grymt underskattade och det här är en av mina favoriter med detta avsomnade band.

The Pogues – Lullaby of London

Älskade detta band på 1980- och 1990-talen. Det här är kanske deras finaste låt från en platta som snurrade ofta.

Rupert Hine – Picture phone
Hine var kanske inte så känd I Sverige men fick alltid utrymme I Kjell Alinges Eldorado. Jag älskade hans mystiska texter och särskilt denna låt som på 1980-talet gav en glimt av hur det skulle kunna bli.

Robert Palmer – Pride
Robert Palmer var en av dom som väckte mitt musikintresse. Han lyckades kombinera alla genrer och samtidigt vara spännande. Här en favoritlåt från hans bästa skiva.

Kate Bush – Wuthering heights

Klarar bara en låt åt gången med henne, men den här inspirerade ju och ledde mig in på den melodiösa vägen.

Simple minds – Glittering prize
Inte deras bästa låt kanske, men den symboliserar en tid där livet var på ett visst sätt.

Dire straits – Sultans of swing
Det första stora band jag såg live. Dire straits är ganska tråkiga på skiva, men suveräna live. Tröttnade med tiden, men på 1980-talet betydde dom mycket, inte minst den här låten som jag gärna njuter av än idag.

Färdkost till Holsby

Det här blir min färdkost i bilen till Holsby i morgon. Även ett GIF-fans kan behöva ladda lite och bli på gott humör. Så gott det nu kan bli när det gäller mig.

Annie Lennox – Shining Light
Suverän röst som allt för sällan har bra låtmaterial. Här bär det emellertid fin fint i en rak poplåt. Som vanligt hör jag ett annat arrangemang – Annie skulle ha tagit in en gospelkör i refrängen från halva låten. Känns fint att rulla iväg till denna i solskenet.

New Order – World in motion

Tveklöst världens bästa fotbollslåt med ett av mina favoritband från ungdomen.

The Cult – She sells sanctuary
Deras bästa låt som dessutom gör sig bra i bilen.

Simple Minds – Alive and kicking

Föredrar egentligen tidiga Simple Minds innan det blev för mycket arena av det, men den här lyfter fint och basen pumpar på som den ska.

The Dubliners & The Pogues – Jacks Heroes
Två favoritgrupper som samarbetar.

Gerry & The Pacemakers – You´ll never walk alone

Är väl ingen fotbollslåt i grund och botten, men har mer eller mindre blivit det.

Morrissey – Why don´t you find out for yourself

Ingen bilresa utan Morrissey.

Television - Days
En av Televisions mer normala låtar. Världsklass.

Steve Forbert – I blinked once

Alltid bra.

Eldkvarn - Alice
Eldkvarns bästa låt och en av de bästa svenska någonsin.

John Hiatt – Have a little faith in me

Lite finstämt också.

Crowded House – Don´t dream it´s over
Gammal fin låt från mina unga år.

Triffids - Bury me deep in love

Australiens bästa band för länge sedan.

Sisters of Mercy – This Corrosion
Inte så farliga som de ser ut. Efter den här bör jag vara redo att ta mig an Holsby.

Peter Martinsson Group - ny skiva och Mönsteråsbesök

Mönsteråssonen Peter Martinsson är måhända inte så känd för den breda allmänheten, men i gitarrkretsar nämns han med stor respekt. Kanske får allmänheten bättre koll på den duktiga gitarristen och låtskrivaren nu när han har samlat ihop sina gamla kompisar Ulf Becker (trummor) och Per-Martin Pettersson (bas) och spelat in en skiva. Peter Martinsson har nämligen gjort en förstklassig instrumental platta med långt hållbarhetsdatum som förtjänar att upptäckas även utanför gitarrnördarnas värld.

De flesta av oss är förstås vana vid populärmusik med sång som bygger på vers, refräng, vers, refräng. Helst ska man kunna nynna på melodin efter ett par lyssningar. Peter Martinssons instrumentalmusik är i en mening därför mer krävande för ett modernt öra. Samtidigt kan jag i det sedvanliga radioutbudet sakna utmaningen att verkligen lyssna på musik, glädjen att vid varje lyssning hitta nya detaljer och dimensioner. Peter Martinsson ger oss den utmaningen utan att för den skull vara särskilt svår.

Peter Martinssons gitarr står i centrum på alla spåren, men hans medmusikanter är utmärkt följsamma och ger honom just det stöd som behövs. Rent musikaliskt är det gränsöverskridande med inslag av hårdrock, blues, jazz och avantgarde. Ibland hör man tydliga ekon från Jimi Hendrix. Ibland kommer influenserna från annat håll. Hårt blandas med melodiösa slingor. Den tekniska briljansen blir aldrig trist eller opersonlig, utan allt framförs med inlevelse och glöd.

Och efter ett par lyssningar börjar jag urskilja underbara teman i den variationsrika musiken. Det är vackert, ettrigt och oväntade vändningar. Lyssna på bettet i Why so sad och Groove in my backyard, njut av slingorna och harmonierna i Forgiven, Inside Out eller Left it all. Eller ta del av de svängigt vackra Made it eller J.M.H som visar att Martinsson även är en fin rytmgitarrist. Ja, här finns mycket örongodis.

Någon enstaka gång får jag vibbar från de mest påfrestande partierna i 1970-talets jazzspacade symfonirock. Men det är bara något kortare parti och därför blir det bara en randanmärkning. Det är i själva verket svårt att hitta något som drar ner helhetsintrycket.

Glädjande nog kommer Peter Martinsson Group till Mönsterås lördagen den 22 september för att sälja och signera den nya skivan på Coop-Konsum. Peter Martinsson växte ju upp i Mönsterås och spelade i band som Dandix, Plebb, Purple Haze, Segers Hörnband och Mönsterås Storband. Men alla i bandet är bördiga från bygden och påverkade på sin tid bygdens musikliv. ”Grabbarna” låter hälsa att deras hjärtan ännu klappar för Mönsterås, samt att de avser att bjuda på äppelpaj.

Här kan du lyssna på ett smakprov från skivan, som också finns på Spotify och kan beställas från olika siter.

Sånger lämpliga för sommaren

Jag ska väl som traditionen bjuder presentera en låtlista lämplig för sommaren. Ja, det är inte bara allmänt typiska sommarlåtar, utan sådant som jag personligen av olika skäl förknippar med sommartiden. Sommar har av någon anledning kommit att präglas av häftiga partylåtar av skrik och skrän-karaktär. Man glömmer så bort sommarens specifika vemod. Här följer några av mina favoritlåtar som jag helst spelar sommartid.

Van Morrison – God shines his light och Sense of wonder

Van the Man skapar magi. Minns en superregnig Hultsfredsfestival när man fick kräla fram i lera, men när Van klev upp på scenen och började sjunga God shines his light så kom solen fram och regnet slutade. Senare sjöng han även Sense of Wonder. Många upplevde där sina sista sekunder som ateister.

Mats Paulsson – Visa vid vindens ängar
En av de vackraste sommarvisorna. Givetvis väljer jag Mats version och inte den falsksjungande Håkan Hellström, men jag länkar gärna till duetten mellan Mats och Håkan. All respekt till Håkan.

Go-Betweens – Bye Bye Pride

Australiens bästa popband I en bitterljuv sommarsång. Såg dem i Roskilde en gång omkring 1987. Blåsinstrumentet tror jag är oboe.

The Smiths – Cemetry gates
England bästa popband sjunger om kyrkogårdar och poesi. Från 1986. Många säger att Smiths räddade deras liv. Låter lite klyschigt kanske, men så var det.

New Order – Blue Monday
Den här gick varm en sommar för länge sedan. Håller fortfarande. Den har inte bleknat en nyans ens.

Suede – Stay together

Många går skilda vägar på sommaren. Bättre att försöka Stay together, även om det är "in the poison rain".

Thindersticks – If You´re looking for a way out
Cover, men Thindersticks gör den bättre än originalet. Förknippas med en sommar för många år sedan.

Uno Svenningsson - Vågorna

Uno har Sveriges bästa popröst. Synd att han inte använder den i mer spännande sammanhang. Men det här är en bra låt.

Gyllene tider – Kung av sand
Glöm tramsiga Sommartider. Det här är en bra låt som trots durackord har mycket vemod i sig.

Ratata – Ge inte upp

Mauro slösar ibland bort sin röst på soulpop. När han gör vanlig pop är han en favorit. Den här hörde jag en gång strömma ut från en balkong en ljuv sommarkväll.

XTC – Summers Cauldron/Grass
Från deras bästa skiva. Två låtar som går ihop. Spelades flitigt på 1980-talet.

Triffids – Hell of a summer

Triffids såg jag en gång live en sommar. Var det Hultsfred eller Roskilde eller någon annanstans?

James Taylor – Fire and rain
Gammal favoritsångare I finstämd låt.

Everything but the girl – British summertime

Det brittiskt finstämda blir aldrig smetigt, bara ruskigt bra.

Bananarama – Cruel summer
Listans hitlåt. Men en bra sådan som även jag försökte studsa runt till när det begav sig.

Petter/Magnus Carlson - Gör min dag
Rapp är inget för mig, men Petter ihop med Weeping Willow-Magnus är en osannolik kombination.

Thirteen moons - Suddenly one summer

Svenskt band för länge sedan när Lars Aldman sände Lilla Bommen/Bommen från Göteborg.

Garmarna – Gamen  och Herr Holger
Svensk folkmusikrock när den är som bäst. Rått och tungt.

Eldkvarn - I skydd av mörkret
Från en av Eldkvarns bästa skivor. Spelas av någon anledning mest på sommaren.

Tomas Andersson Wij- Långa vägen hem eller kanske Blues från Sverige.
Skildrar alltid Sverige på ett unikt sätt.

Ulf Dageby - En dag på sjön.
Ulf är bäst på sina soloplattor. Som här.