Mönsteråsgymnasiet 1995 och idag

Skolan utan pennor och läroböcker
Mönsteråsgymnasiet invigdes 1995 med stor pompa och ståt (se artiklar nedan). Skolan och dess originella rektor Pim Modig uppmärksammades i hela landet för sin unika IT-profil. Varje elev skulle få tillgång till en egen dator med 250 MB hårddisk och 12 MB interminne, vilket kan jämföras med dagens nivåer med flera hundra GB hårddisk och några tusen MB internminne. Och hela pedagogiken skulle knytas till den nya tekniken, eller tvärtom om man så vill. Problembaserad undersökande inlärning var på modet. Lärare av den gamla berättande sorten skulle bort. Lärarna skulle bli mentorer och eleverna skulle hitta kunskapen på CD-skivor eller på Internet. Mönsteråsgymnasiet var skolan utan pennor och utan läroböcker. 126 elever började i första årskullen och utsattes för ett riskabelt pedagogiskt experiment.

Naivt

Idag kan både teknikvurmen och den nya pedagogiken framstå som naiv. Vi vet idag att studiesvaga elever behöver traditionell undervisning och mycket mer stöd med den problembaserade inlärningen än vad man fick. Och källkritik verkade man inte ha någon utvecklad känsla för. Man underskattade förstås också både läroböckers och bibliotekets roll i lärandet. Det bästa torde vara en kombination av traditionell undervisning och problembaserat sökande och analyserande. Det är också så man bäst förbereder sig för universitetet där man måste klara av att lyssna på föreläsningar, samtidigt som det kräver mycket eget ansvar och eget studerande. Men jag tycker om att man i alla fall försökte ligga i framkant.

Hur långsiktigt tänkte man?
Mönsteråsgymnasiet tillkom i en tid då varje kommun skulle ha allt själv – gymnasium, simhall, idrottshall etc. Frågan är hur långsiktigt man egentligen tänkte. Det dröjde ju inte särskilt många år innan Mönsteråsgymnasiet drabbades både av ekonomiska problem och sviktande elevunderlag. Datorer till varje elev kostade förstås, samtidigt som lockelsen med att få låna en egen dator har minskat med åren, då de flesta har egen dator hemma ändå. Och dessutom tyckte många att det var skönt att komma bort lite från Mönsterås och studera på annan ort. Kanske trodde man att ett eget gymnasium skulle gynna befolkningstillväxten.

Marginella sidospår

I det krisläge som började utvecklas, så skulle skolan förstås ha jobbat med kvalitetsfrågor istället för att nervöst skapa de smala trendinriktningar som kom – alltifrån blues- till handbollsinriktning. Man började tyvärr satsa populistiskt. Men elever ser förstås djupare än egen bärbar dator, blues- och handbollsprogram och allt annat som har andats desperation. Det man ska lyfta fram är förstås det småskaliga och god kvalité, och då menar jag inte i första hand behöriga lärare, som ibland kan vara pedagogiska katastrofer. Med god kvalité menar jag en genomtänkt utbildningsfilosofi med bildning och kunskaper i centrum, inte en satsning på små marginella sidospår.

Isolerade öar
Många har ropat på utökat samarbete med näringslivet, inte minst med Södra. Men tanken med en gymnasieutbildning kan ju inte vara att skapa en gräddfil till Mönsterås bruk. Bättre då att låta eleverna starta egna företag och utveckla sin kreativitet, vilket mig veterligt också har skett. Satsa på kvalitetsutbildningar och utveckla samarbetet med Linnéuniversitetet precis som man gjorde i början med IT-satsningen. Gymnasieskolorna är idag i allt för hög grad isolerade små öar. Och när eleverna senare börjar på universitetet får de en chock. Steget är för stort. Därför borde gymnasieskolorna i mycket högre grad ha kanalerna öppna mot de högre utbildningarna, även om man med Android-programmering häromåret öppnade upp lite åt det hållet.

En ökning

Mönsteråsgymnasiet har fått fler sökande i år än på några år, 92 jämfört med 64 förra året, och det stora tillskottet kommer från Krungårdsskolan. 53% av avgångseleverna i nian har sökt till Mönsterås, vilket ju ändå är en låg siffra.

Utan samhällsprogram undermineras skolans humanistiska grund
Glädjande i årets antagning är i alla fall att samhällsprogrammet har ökat. Ett gymnasium utan samhällsprogram är totalt underminerat och riskerar att förlora hela den humanistiska bildningstraditionen.

Jag bodde i Växjö när Pim Modig var namnet på förstasidorna i Mönsterås. Men jag har ett svagt minne att det med tiden kom att storma lite kring honom. Skulle vara intressant att veta vad som hände och hur det gick sedan. Får väl gräva lite i artikelarkivet vid tillfälle.

Det var många artiklar i lokalpressen när Mönsteråsgymnasiet skulle invigas 1995. Här Barometern/OT.

Bar/OT.

Bar/OT.

Bar/OT.

Bar/OT.

Bar/OT.

DN.

DN.

DN.

Stjärntecken, horoskop, ödestro och opersonliga krafter är kanske inget man förknippar med modern vetenskap. Lustigt val om man betänker att eleverna skall fostras till självständigt kritiskt tänkande medborgare som gör sina egna val.

Pedagogik är ingen garant för hög kvalitét i undervisningen

Pedagogiken har blivit en garant för hög kvalitét
Det kommer att bli lärarbrist i Sverige framöver läste jag i en tidning idag. Orsakerna är förstås många, men ett dråpslag är de nya kraven att en lärare skall ha läst pedagogik. Pedagogik har på något lustigt och olustigt sätt fått ungefär samma status som läkarexamen och blivit en garant för kvalitet i undervisningen - ett magiskt mantra som skall rädda svensk skola. Att överlämna sina ungar till lärare utan pedagogik jämställs med att överlämna sjuka barn till medicinmän från djungeln.

Engagerade och kunniga lärare har räddat situationen

Men nu är det ju så att det inte är pedagogisk utbildning som upprätthåller kvalitén inom skolan. Tvärtom så har Sverige sedan 1960-talet ägnat sig åt så många pedagogiska experiment att pedagogiken har gjort mer skada än nytta, särskilt för barn som inte har studier med sig från vaggan. Som tur är har det funnits många engagerade och kunniga lärare som trots pedagogiska tokerier ofta har räddat upp situationen.

En gammal vän från universitetsåren, Olle Larsson, blev med tiden anställd som lektor i historia i Växjö vid en gymnasieskola (lektor betyder väl oftast att man har doktorerat och har ämnesansvar). För något år sedan vann han priset ”Årets historielärare”. I motiveringen stod det: ”…Olle Larsson med sina gedigna kunskaper i historia visat att han i sin undervisning kan framställa historieämnet både vetenskapligt och populärt. Olle är mycket uppskattad av elever och kollegor för sin pedagogiska förmåga och sitt positiva engagemang. Han är också en mycket omtyckt föreläsare utanför skolans värld.” Hur många poäng pedagogik tror ni Olle har läst?

Ämneskunskaper, upptäckarglädje och känsla för varje elevs utvecklingsmöjligheter

Och för att nu få skryta lite. När jag och min gode vän Peter Danielsson undervisade blivande lärare i historia vid Växjö Universitet så fick vi alltid de bästa kursutvärderingarna, utan att vi hade läst pedagogik. Samma erfarenheter har jag från de gånger jag har mött elever senare i livet. Vad det handlar om är att ämneskunskaper och upptäckarglädje förmedlas med engagemang och med känsla för varje elevs/students utvecklingsmöjligheter.

Läraryrkets status håller på att reduceras till en fråga om att ha läst pedagogik. Tragiskt då läraryrket är ett yrke där personlig lämplighet tillsammans med kunskaper borde vara det viktigaste. Vilka som ligger bakom denna utveckling är en annan fråga som jag lär återkomma till.

Välkommen till stresskolan! Hur förklarar man det för en sexåring som är van att vara normal?

Skolan formar för vuxenlivet
Den svenska skolan har alltid format barn och ungdomar och skall så göra. Skolan skall fostra och förbereda barnen för ett vuxenliv i samhället både vad gäller kunskaper och grundläggande värderingar på basnivå. Självklart har föräldrarna ändå alltid det största och det yttersta ansvaret.

Skolan kan inte lämna personligheterna ifred
Problemet är att skolan alltid har tuktat och kvävt vissa barn istället för att hjälpa dem att blomma ut. Skolan har aldrig kunnat låta bli personligheterna. Alla stöps i samma form, brukar det heta. Och visst är det så. Ibland sägs det att skolan idag tar mer hänsyn till de enskilda barnens individuella förutsättningar, förmågor och personligheter, men jag tror inte riktigt på det. Däremot har det skett en förskjutning av fokus. Jag ska förklara.

På mina föräldrars tid – kunskaper och ordning
När mina föräldrar växte upp hade vi en disciplinär kunskapsskola. Fokus låg på kunskap och ordning. Alla ungar skulle fostras till skötsamma folkhemsungar. Stökiga barn kunde bestraffas i betyget och med skolaga. Även om den lutherska enhetskyrkans kultur höll på att brytas ner, så levde idén om en enhetskultur kvar fast i nya former, först en småborgerlig, därefter som det socialdemokratiska folkhemmet. Därför var även den mest reaktionäre moderat lite gråsosse i Sverige. Ronald Reagan hade varit otänkbar i Sverige. Däremot går det bra med en sossemoderat som Reinfeldt.

Under min skoltid – lagom i allt
När jag gick i skolan hade skolagan försvunnit på pappret, men tillämpades ändå av vissa lärare. Att bekämpa stöket hade ännu hög prioritet. Men nu hade man även så sakteliga börjat bekämpa även en annan egenskap – blyghet. Inte nog med att man inte fick vara stökig. Man skulle inte heller vara blyg. Man skulle helt enkelt vara perfekt lagom. Det var grupparbetenas tidevarv. Ingen fick vara bäst, ingen sämst.

I generationen före mig betraktades blyghet som en eftersträvansvärd egenskap, ett tecken på eftertanke, djuphet och karaktär. På 1970-talet såg man det som en hämning, ett problem. Jag var blyg och fick därför under hela skoltiden höra att det inte var bra. Egentligen led jag aldrig av min blyghet, men i och med att skolan gjorde det till ett problem så blev det med tiden ett problem även för mig. Mina föräldrar kämpade dock tappert för min rätt att vara blyg och fick under skolåren anledning att vid flera tillfällen läxa upp mina lärare.

Kunskaperna stod dock ännu i centrum, vilket gjorde att jag ändå kunde hävda mig ganska bra då jag hade ganska lätt för mig i skolan, i alla fall från årskurs tre och uppåt. Mindre bra var att de som hade svårt för ett ämne stämplades och fick lomma iväg till en hjälpfröken vissa lektioner.

Därefter flumpedagogiska experiment
Kort efter att jag lämnade skolan på 1980-talet så fick flumpedagogiska experiment allt större inflytande i de svenska skolorna. Det skedde en tydlig förskjutning från kunskapsskola till något annat – ”social kompetens skola”, ”bra värderingar skola” eller vad? I den mån kunskaper ännu stod i centrum så skulle inte lärarna förmedla den, utan eleverna skulle själva hitta kunskaperna. Idén i sig är inte så dum så länge det sker med måtta. Men så blev det inte. Svaga elever som hade behövt lärarens förmedlande funktion drabbades hårt av den nya pedagogiken.

Samtidigt kom en reaktion på gamla tiders auktoritära skola varvid bekämpningen av stöket fick lägre prioritet.

I takt med att samhället började ställa allt högre krav på social kompetens så tilltog förföljelsen av de blyga i skolan. Det gick till och med så långt att man började ge dem diagnoser.

Dagens stresskola
Nu har min dotter börjat skolan (egentligen förskoleklass för sexåringar) och jag ser hur det börjas redan där med ”formgivningen”. Redan där tar man itu med dom som sticker ut. Kanske har man återigen börjat ta itu med stökiga elever som en reaktion på tidigare års tokflum. Blyghet är något som gör lärarna nervösa och oroliga.

Det nya som tillkommit är att stressen i samhället har smugit sig in i klassrummet och i matsalen. Elever som jobbar långsamt, klär på sig långsamt och äter långsamt betraktas som problematiska eftersom deras avsaknad av tempo gör att kamrater får vänta ibland. Långsamheten betraktas också som brist på initiativförmåga och effektivitet. I vårt samhälle är ju idealet en socialt kompetent, initiativkraftig och effektiv människa. Detta slår igenom redan i sexåringarnas skolverksamhet. Barnen får inte ens tid att äta långsamt förrän nästa skock kommer och kör bort dom. De barn som äter långsamt ska ha dåligt samvete för att andra barn får vänta! Sanslöst! Stresskolan! Hur ska man förklara det för en sexåring som är van att vara normal.

Ibland undrar jag varför Gud lät mig vara indierockare med punkarattityd några år. Idag inser jag att den attityden är livsnödvändig för att orka göra motstånd. Jag kommer att göra allt för att låta denna självständiga attityd gå i arv. Var så säkra!

The Smiths - The boy with the thorn in his side