Erfarenheter från vårdcentralen i Mönsterås

Jo, jag vet att det heter hälsocentral, men dess primära uppgift är förstås att vårda sjuka. Hälsobefrämjande åtgärder får man ta eget ansvar för. Jag ska idag sammanfatta mina erfarenheter av vårdcentralen de senaste ca 10-14 åren och ge lite tips.

Telefonkontakt

Det första man ska försöka lyckas med är att få vårdcentralen att ringa upp. Det är inte det enklaste, för de flesta gånger krånglar deras telefonsvarare. Hur många gånger som helst har jag kastats ut från deras system eller fått upptagetsignal. Och om man väl lyckas knappa in sitt nummer så kan man inte ta för givet att de ringer upp. Det har hänt att de inte har ringt alls eller så ringer de mycket senare än den tid den automatiska rösten anger.

Ta sig förbi Berlinmuren

Om man väl får prata med någon så gäller det att ta sig förbi ”Berlinmuren”. Det är sällan det räcker med att beskriva sina symptom för att man ska få träffa en läkare. Då får man 9 gånger av 10 svaret ”avvakta”. Ibland i snäll ton, ibland i snäsig. Nej, erfarenheten har lärt mig att man måste överdriva för att ha en chans att få en läkartid. Lägg alltid på en grad i feber, hosta som om du var i akut andnöd, säg att du varit sjuk en hel vecka även om det bara är tre dagar, säg att ditt födelsemärke ser ut exakt som det det där farliga du sett på Internet etc.

Men ibland hjälper ingenting. Så här lät det 2009 när dottern hade halsfluss och jag ville få en tid åt henne:

- Hej, jag ringer angående vår dotter, 5 år. Hon har haft ont i halsen i fyra dagar nu utan att få snuva. Hon har feber på 38,5 och halsmandlarna ser allt mer svullna och irriterade ut.

- Jaha, ni får avvakta och se hur det utvecklas över helgen. Det var ju inte så hög feber.

- Jaså, men jag vet av erfarenhet när det är halsfluss. Det är ju enkelt för er att ta ett snabbhalsprov.

- Nej, vi har fått direktiv att vara restriktiva med antibiotika. Testa och se om det läker ut av sig själv.

- Ja, men tidigare har vi alltid fått komma när hon har haft halsfluss. Det finns ju risk för att njur- och hjärtskador.

- Ni får avvakta över helgen.
Klick.

Vi fick åka till Oskarshamn som konstaterade halsfluss och satte in antibiotika.

Mötet med läkaren eller sjuksköterskan

Om man nu lyckas tjata till sig en tid så är det därmed inte säkert att du får träffa en läkare. Först ska man ta sig förbi sjuksköterskan som ska avgöra om man får träffa en läkare. Vårdcentralen verkar väldigt nöjd med denna nyordning. Jag tycker det känns otryggt. Den sköterska jag träffade nyligen sa att jag inte kunde ha någon infektion då jag bara hade 9 i sänka. Visste hon inte att lunginflammation orsakad av mykoplasma eller virus inte alltid ger hög sänka? Det visade sig att jag hade lunginflammation. 

Min fru var också där och hade låg sänka och hon fick då tjata på sköterskan för att överhuvudtaget få träffa en läkare. Men först fick hon åka hem igen två timmar då bara en läkare var på plats och han hade inte tid. Två timmar senare visade det sig att hon hade svår bronkit och allvarlig stämbandsinflammation. Hade hon inte stått på sig så hade hon fått åka hem utan läkarutlåtande.

Nå, förr fick man i alla fall träffa en läkare om man tagit sig förbi telefonväktarna. Väl kommen så långt så fick man oftast hjälp på något sätt, men ibland var det väldigt omständigt. Ibland åtgärdades inte det man skulle få fixat den gången, utan man skulle få en ny tid. Och de vägrade konsekvent att kolla flera sjukdomar vid samma besök. En gång ville jag ha ett födelsemärke granskat, varvid läkaren osäker började slå i en bok med födelsemärken. Efter ett tag sa hon att ”det är nog en sådan fläck och i så fall ofarlig”. Hon gick iväg för att rådfråga en annan läkare, men fick inte tag på någon. Så jag fick vackert bege mig hem 200 kr fattigare och ett ”nog ofarligt”. 

Det värsta var nog när dottern var nyfödd. När hon föddes gick navelsträngen av för tidigt, så hon hade järnbrist och fick ta järnmedicin under några månader. När vi sedan ville få hennes blodvärden kontrollerade, så vägrade de ta ett enkelt blodprov i Mönsterås eftersom medicinen var insatt på Kalmar BB. Det slutade med att läkaren i Kalmar fick befalla vårdcentralen i Mönsterås att ta ett blodprov.

Och nu senast då när jag inte fick förlängd antibiotikakur för min lunginflammation. Ja, jag fick inte ens prata med läkaren och de har inte svarat på tre mejl. Oerhört nonchalant. De har inte heller visat respekt för min undersökningsskräck. Vården är oerhört hierarkisk och den patient som begär hjälp utan att låta läkaren göra som hon/han vill, har inte en chans. Läkare är vår tids gudar och måste lära sig visa respekt för de gränser patienterna sätter och inte köra över folk utifrån sin yrkesprofessionalitet.En läkare skall alltid ha sin främsta lojalitet gentemot patienten och inte gentemot sin profession.

Varför blir det alltid strul när man behöver sjukvård?

Förnedrande att behöva kämpa för att få träffa en läkare
Svensk sjukvård lär vara av världsklass. Därför undrar jag varför jag och familjen nästan alltid möts av krångel och motstånd de få tillfällen vi behöver nyttja vården. Nästan alltid tvingas man tjafsa med krånglande sjuksköterskor i telefonväxeln som inte vill ge en tid, som tycker febern är för låg, som tycker man skall avvakta etc. Och det blir värre för varje år. Prioriteringarna allt hårdare. Jag har börjat känna en påtaglig ångest inför telefonsamtal till vårdcentraler. Det känns fruktansvärt förnedrande att behöva argumentera och kämpa för att få träffa en läkare.

Inget halsprov togs
Jag ska ge ett par färska exempel. Min fru blev dagarna före jul rejält dålig i halsen med hög feber. En liten titt visade på en hals full med gula prickar och beläggningar. På juldagen blev hon så dålig att vi efter lite tjat fick en tid på akutmottagningen i Oskarshamn. Väl inkommen så tittade läkaren snabbt i halsen och sa kort att ”Du blir frisk inom 3-5 dagar.” Inga halsprov togs. Det var bara att åka hem igen utan halsprov som hade kunnat visa om hon hade virus eller bakterier. Det senare hade ju inneburit antibiotika och en kortare sjukdomstid utan komplikationer.

Nu har det snart gått 14 dagar sedan läkaren sa att hon skulle bli frisk inom 3-5 dagar. Frugan är fortfarande sjuk i både hals och luftrör med tydliga gula beläggningar. Sjukdomens längd antyder alltså en bakteriell infektion, vilket ett halsprov skulle ha kunnat visa. Jag påstår att läkaren gjorde tjänstefel.

Jag tvingades bli irriterad för att få en tid - 39 grader, infekterade halsmandlar och igenbommade bihålor räckte inte
Givetvis dröjde det inte så länge förrän jag också fick ont i halsen. Jag kände direkt att det inte var vanlig förkylningsont, utan den värk jag brukar få vid halsfluss. Dessutom är bihålorna igenproppade sedan förra förkylningen. Idag hade jag varit sjuk i halsen i fem dagar med feber mellan 38 och 39. Ringde därför Vårdcentralen i Mönsterås. Men nej då. Någon tid skulle jag då absolut inte få. Febern var för låg och fem dagar för kort tid. När jag försökte förklara att de förr alltid sa att man skulle vänta tre dagar hade hon inget svar. Efter mycket tjat och irritation fick jag en tid. Kanske visar halsprovet att det bara var virus. Ja, men då är det ju gott så. Det fråntar mig inte rätten att få en tid och få klarhet. Obehandlade bakteriella infektioner kan lätt sätta sig på hjärta och njurar.

Vårdcentralen vägrade kolla blodvärdet på vår dotter - "Åk till Kalmar"!
Med vår sjuåriga dotter har det också alltid varit en kamp. När hon föddes gick navelsträngen av lite för tidigt varför hon fick järnbrist. Efter några månaders behandling ville vi kolla hennes blodvärde igen på vårdcentralen i Mönsterås, för att slippa åka till Kalmar där hon föddes. Vårdcentralen i Mönsterås vägrade först kolla hennes blodvärde utan hänvisade till Kalmar. Först efter att läkaren i Kalmar påtalat det orimliga i att vi skulle behöva åka till Kalmar för ett enkelt blodprov gav man med sig i Mönsterås.

Utredningen i Kalmar
Några år senare fick dottern en mystisk knöl vid ena knäet. Den första läkaren sa att det inte var något att bry sig om. Det var bara en svullen senkapsel. Nå, vi krävde en ordentlig utredning och fick till slut en tid på barnkliniken i Kalmar.

Den bokade tiden var borta - skickades än hit, än dit
När vi kom till Kalmar så visade det sig att de hade schabblat bort hennes tid. Efter ett par timmar kom det i alla fall en stressad läkare som tittade på knölen. Han hade inte tid utan skickade oss vidare till ortopeden på andra sidan sjukhusområdet. Där fick vi en sk akuttid och fick vänta i ett litet omklädningsrum med draperi i två timmar innan det kom en läkare. Ortopedläkaren tyckte det var obegripligt att barnkliniken hade skickat över oss till dom. Det här var ingen skelettskada och således inget för ortopeden. Tillbaka till barnkliniken.

Halva dagen hade nu gått och dottern började bli trött. På barnkliniken fick vi vänta ytterligare timmar medan de letade läkare som hade tid. Först framåt klockan 18.00 kom det en läkare och undersökte knäet. Han visste inte så noga vad det kunde vara. Kanske barnreumatism och svullen led. Till slut kallades en gammal pensionerad läkare i 75-årsåldern in. Han blev mycket bekymrad och ansåg att knölen genast borde utredas vidare. Först framåt klockan 20.00 kunde vi åka ifrån sjukhuset.

Sedan följde några månader av ångestladdade utredningar, magnetröntgen etc. Som väl var var det ingen cancerknöl. Knölen försvann ett halvår senare.

Beror de minskade köerna på att allt färre tillåts hamna i kön?
Det här vara bara fyra exempel. Jag hade kunnat ge några till. Om nu svensk sjukvård är i världsklass – varför blir det då alltid strul de få gånger jag behöver den? Jag får en känsla av att vården är utsatt för en oerhörd ekonomisk och administrativ stress, vilket i sin tur leder till striktare prioriteringar, vilket i sin tur medför ökat risktagande och att allt fler patienter går omkring obehandlade. Landstinget skryter ibland med minskade köer. Må så vara. Jag börjar ana att priset för detta är att allt färre tillåts hamna i kön.

Sjukstugan och doktor Almbladh

Ett tidigt foto på sjukstugan i Mönsterås.

Sjukstugan
Den äldre delen av Mönsterås kommunalhus var en gång sjukstuga, eller sjukhus som det faktiskt står på en del gamla vykort, men också i det kommunala protokollet från 1907. Jag har inte hunnit utröna exakt när tegelbyggnaden blev kommunhus, men jag förmodar att det var omkring 1974 då biblioteket flyttade in i det gamla tingshuset där jag tror att politikerna hade samlats tidigare.

Färdig 1908
Sjukstugan med plats för 14 patienter började byggas 1907 och stod klar för inflyttning i augusti 1908 genom initiativ från den driftige Mönsterås profilen, doktor Emil Almbladh (1863-1949). Marken hade skänkts av Mönsterås Köping till Landstinget. Dessförinnan hade det funnits en sjukstuga på Sjögatan som kallades ”Asylen” (Bergska villan).







Emil Almbladh























Emil Almbladh var född i Ålem och son till hemmansägaren Johan Erik Svensson och Maria Sofia Jönsdotter i Flinsmåla. Efter avklarade studier slog han sig ner i Mönsterås som läkare 1892, ett yrke som han kom att utöva med stor framgång fram till sin pensionering 1938. Han var en erkänt duktig kirurg och införskaffade den första röntgenapparaten i Kalmar län.

Mångsidig man
Almbladh var en mångsidig man. Han var under flera år kommunalordförande (1899-1914) och arbetade intensivt för att få hit järnväg och telefonnät. Han var även en duktig fotograf och när man går igenom gamla foton från vår bygd ser man ofta Almbladhs namn. Han var också djupt engagerad i Stranda Hembygdsförening där han var styrelseledamot från begynnelsen till sin död. Ett särskilt intresse verkar han ha haft för gamla sägner som han var upptecknare av. Han var också naturvän och ombud för Svenska Naturskyddsföreningen.

Släkten
Doktor Almbladh synes ha härstammat från bondesläkter i bland annat Ålem och Ryssby socknar.

Fadern Johan Erik Svensson, född 18280206 i Århult, Ålems sn.
Farfar: Sven Simonsson, född 18030817 i Häggemåla, Ålems sn, död 18280429 genom stensprängning.
Farfars far: Simon Persson.

Farmor: Maja Lisa, född 18050519 i Århult, Ålem.
Farmors far: Per Nilsson

Modern Maria Sofia Jonsdotter, född 18350622 i Ryssbylund, Ryssby sn.
Morfar: Jon Persson
Mormor: Kajsa Lotta Hemmingsdotter

Litteratur:
Sven G Sjöberg och Hans Moëll, ”Johan Emil Almbladh. Sjukhuschef, kirurg och röntgenpionjär i Mönsterås.” i Stranda 1995-1996.

En kväll på akuten

Ramlat
Igår ringde min mor och berättade att hon hade ramlat från en pall och sannolikt brutit foten. Efter lite lyft så kom hon in i min bil och turen gick till Kalmar akutmottagning.

Väntan
Vi kom fram klockan 17.00. Efter fem minuter fick hon komma in i ett undersökningsrum. En sköterska kom och gav smärtstillande. Sedan började väntandet. Efter ett par timmar behövde min mor mer smärtlindring och tryckte på signalknappen. Det tog 20 minuter innan någon kom. Jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om någon varit där ensam och i en akut nödsituation. 20 minuter är på tok för lång väntan när man har tryckt på en nödsignal.

Väntan
Klockan 21.00, efter fyra timmars väntan, kom läkaren. En ensam läkare på ortopeden hade nio akutfall att ta hand om. Fyra timmar är förstås orimligt länge i ett landsting som skryter med att vara ett av Sveriges bästa. Och då hade min mor ändå prioriterats i någon mån. När jag sedermera åkte hem såg jag på datorskärmen i väntrummet att det fanns någon som då hade väntat i sju timmar och 50 minuter utan att ännu ha fått sin första läkarkontakt.

Nå, läkaren stannade ett par minuter och sa att foten skulle röntgas. Detta kunde väl alla begripa, så varför behöva vänta fyra timmar på att en läkare skulle säga det. Sådana beslut borde kunna delegeras till en sköterska.

Röntgen, gips och hemskickad mitt i natten
Därefter ytterligare någon halvtimmas väntan på röntgen. Sedan mer väntan. Därefter krävdes nya röntgenbilder. Ny väntan. Långt efter midnatt fick min mor besked om att foten var bruten. Efter gipsning blev hon sedan hemskickad mitt i natten.

Jag kan bara konstatera att de få gånger som någon av mina närmaste har behövt besöka sjukhuset i Kalmar, så har det blivit strul.

En dag på Kalmar sjukhus med dottern
En gång hade vi beställt tid för vår dotter på barnkliniken i Kalmar eftersom hon hade en knöl vid knäet som var svullet. När vi kom dit klockan nio på förmiddagen, så hade de missat att boka vår tid, så läkaren hade inte tid. Efter mycket om och men fick jag honom att titta på dotterns knä. Sådana där dagar kräver ju ändå viss förberedelse från vår sida. Han fick då för sig att det var ett fall för ortopeden. Efter att ha vandrat över hela sjukhuset, placerades vi i en liten hytt där vi fick vänta flera timmar på en ortoped. När han väl kom var han sur för att barnkliniken skickat över oss dit. Han skickade efter ett par minuter tillbaka oss till barnkliniken där det följde ytterligare väntan i timmar. Först vid åttatiden på kvällen kunde vi åka hem.

Nej, det är något med organisationen som inte fungerar vid Kalmar sjukhus. Sköterskor och läkaren gjorde vad de kunde utifrån rådande omständigheter.

Inlåst eller mitt ibland oss?

Isolering eller integration
Människors reaktioner inför flickan som gick ut på promenad med en demenssjuk man fick mig att fundera på hur människor med olika slags sjukdomar och handikapp behandlats i Sverige genom historien. Vare sig kyrkan, socknen, familjen, staten eller kommunen har haft huvudansvar, så har inställningen pendlat mellan isolering från samhället och integration i samhället

Människans dubbelhet
Under hela historien har det förstås funnits en genuin vilja att hjälpa människor utifrån en barmhärtighetstanke. Samtidigt visar sig människans dubbelhet i det att vi i olika grad tenderar att skjuta ifrån oss det som kräver extra omsorg.

Moralisk smitta under medeltiden
Under medeltiden, men även i senare tid, fanns tanken att icke arbetsföra människor kunde skada andra människor moraliskt. Därför skulle de behandlas isolerade från allmänheten. Det var inte bara den vanliga smittorisken som gjorde att man förlade hospital utanför tätbebyggda områden.

Hemmet, fattigstugan och Vadstena
När protestantismen nådde Sverige på 1500-talet och de katolska hospitalen försvann, så ökade ansvaret för familjer och socknen att ta hand om sjuka och handikappade. Hemmet, fattigstugan eller anstalt var alternativen. De som skickades iväg sändes ibland hem till byn igen. De var sällan välkomna. De störde och kostade pengar.

Upplysningen – isolering för att bli samhällsmedborgare
När Upplysningens idéer nådde Sverige på 1700-talet kom föreställningen att människor kunde bli bättre och integreras i samhället. Men för att bli friska skulle de först isoleras och få behandling. Detta misslyckades och vid sekelskiftet 1900 var det livstids isolering på institutioner som gällde för sjukdomar av psykisk och neurologisk karaktär. Metoderna kunde vara helt groteska enligt våra mått – rotering i slängstol, kräkkurer och långbad (ibland tio timmar i sträck).

Pendeln slår igen
Under sent 1900-tal återkom upplysningens idéer om att psykiskt sjuka människor kan släppas ut i samhället, men även att dementa och äldre kan vårdas i hemmet. När det sedan misslyckades höjdes rösterna för isolering igen.

Är inlåsning ok?
När det gäller dementa och gamla så förväntas samhället ta ansvar. Eftersom vi betalar skatt så tycker vi det är helt ok att låta dem bo på äldreboenden (en helt otänkbar tanke i medelhavsregionen). Tanken att det är bra att låsa in dementa är väl spridd och förmodligen populär i Sverige. Så fort någon kan bli till besvär eller i värsta fall till skada för sig själv så verkar många tro att det är legitimt att spärra in personen ifråga. Det är inte alls självklart. Jag tror inte att särskilt många vet att de faktiskt är myndiga.

Jag har sett det mesta
Ja, men de har det ju så bra på sina boenden, säger en del. Jo, så är det kanske för de flesta. Jag har sett underbar personal som tar hand om de gamla med kärlek och omtanke. Jag har tyvärr också sett motsatsen. Gamla som själva sökte sig till ytterdörren för lite frisk luft eftersom det var allt de fick se av omvärlden. En man som fick ta emot utskällning av en sköterska eftersom han ville gå och kissa för snabbt efter att han lagt sig. Gamla som fick frukost klockan 11. Dementa som hålls inlåsta på sina avdelningar under dagtid och där dörrarna bara kan öppnas av de anställda som kan koderna.

Tillbaka till medeltiden
Egentligen är vi tillbaka på medeltiden. Gamla, sjuka och dementa isoleras från omvärlden och skjuts bort av oss friska som helst inte vill bli besvärade i vår välfärdsidyll. Jag skulle hellre se att de levde mitt ibland oss. Det är inget besvär. Bara vanlig medmänsklighet.

Avvakta till på måndag!

Följande samtal utspelade sig idag när jag försökte få hjälp av Mönsterås Hälsocentral:

- Hej, jag ringer angående vår dotter, 5 år. Hon har haft ont i halsen i fyra dagar nu utan att få snuva. Hon har feber på 38,5 och halsmandlarna ser allt mer svullna och irriterade ut.

- Jaha, ni får avvakta och se hur det utvecklas över helgen. Det var ju inte så hög feber.

- Jaså, men jag vet av erfarenhet när det är halsfluss. Det är ju enkelt för er att ta ett snabbhalsprov.

- Nej, vi har fått direktiv att vara restriktiva med antibiotika. Testa och se om det läker ut av sig själv.

- Ja, men tidigare har vi alltid fått komma när hon har haft halsfluss. Det finns ju risk för att njur- och hjärtskador.

- Ni får avvakta över helgen.
Klick.

Ja, så kan det låta när man ringer till Mönsterås hälsocentral. Nu blir det väl att få åka till Oskarshamnsakuten i helgen. Jag tycker i och för sig att man skall vara restriktiv med antibiotika. Men här var det ju ingen större tvekan och ett halsprov hade de kunnat ta. Nu försenas tillfrisknandet och risken är stor att hon inte får vara ute och leka i det fina vädret i helgen och nästa vecka. Med antibiotika idag hade febern varit borta och halsen utan värk på söndag.

Jag ogillar starkt när svaret varierar beroende på vem man pratar med. För vid andra tillfällen har det inte varit några problem när det har handlat om halsfluss, en sjukdom som de tidigare haft viss respekt för. När hon var mindre och hade andra mystiska sjukdomar så fick man dock alltid höra ”avvakta”. ”Avvakta” är standardfrasen när man kontaktar svensk sjukvård. Hur många har inte fått lida i onödan pga detta?!