Våldsretorik är inte konst

Vad har man lärt sig den här veckan - jo att om en person bara har tillräckligt unkna politiska åsikter så är det ok med olaga hot som man sedan omskriver till "konst". Pinsamt att se hur den svenska kultureliten nedlåter sig till att försvara våldsretorik i popmusik. Det finns tillräckligt goda argument för att skjuta SD i sank med hedern i behåll på mindre än tre minuter om man bara anstränger sig lite. Här finns en del att lära av den nu avlidne Nelson Mandela.

Timbuktus textrad lyder:  ”piskan viner tills vi går passgång, dunkar Jimmie gul och blå hissa i en flaggstång”.

Söndagsledaren v 17 - Kultur och våld

Ny kulturplan
Mönsterås Kommun har tagit fram ett förslag till kulturplan som just nu är på remiss. Ja, man får väl vara glad att kommunen överhuvudtaget anser kultur vara värt några tankar. Kultur definieras inte klart, men kopplas till välmående, hälsa, demokrati och tillväxt. Som väl är betonas också kulturens egenvärde.

Vackra ord som är falska

Dokumentet är fullt av vackra ord som när de krockar med krass verklighet i vissa fall framstår som direkt falska. Låt mig bara få ge ett exempel på hur vackra ord används som ren fernissa. Under rubriken ”Kulturarv” står det:  Mönsterås kommun skall verka för bevarande och lämplig användning av byggnader och miljöer av kulturhistoriskt värde.

Hur går det ihop med att kommunen nu vill riva mekaniska verkstaden på Kuggås? – en byggnad som både Länsmuseet och Länsstyrelsen anser har stort kulturhistoriskt värde i ett område av riksintresse för kulturarvet. Hur går det ihop med att man först efter flera års förfall börjar renovera den K-märkta Modéerska handelsgården?

Det goda livet

Till detta vill jag påpeka att kulturplanens rubrik ”Det goda livet” saknar tillräckligt djup. Det leder lätt tankarna till att kultur är något slags grädde på moset som i bästa fall ger oss lite mervärde i tillvaron. Det är förstås fel. Kulturen har ofta en kritisk udd och belyser inte sällan både personliga och samhälleliga problem. Kommuner vill väl att kulturen ska vara ofarlig och passa in i myspysbilden av Mönsterås, ungefär som det är idag. Många kulturella utövare borde betacka sig för att ta emot kommunalt stöd och därmed förlora sin självständighet.

Nöjer sig med genomsnittet
Kommunens målsättning är också upprörande eftersom den är så modest och tafatt. Så här skriver man: I framtida SCB medborgarundersökningar skall Nöjd-Medborgar-Index för kultur lägst uppnå genomsnittsbetyget för samtliga deltagande kommuner.

Kommunen siktar alltså på att nå genomsnittet. Att bli medelmåttig på kulturområdet. Vilken usel feghet! Skulle kommunen nöja sig med att hamna på genomsnittet vad gäller företagarnas nöjdhetsindex? Knappast. Men när det kommer till kultur så visar man med sin genomsnittssatsning att det i själva verket inte är så viktigt. Satsa på toppen för Guds skull!

Kultur har blivit en klassfråga

Kultur har börjat bli en tydlig klassfråga igen, men om detta säger inte kulturplanen mycket. Inte ett ord om att musikskolan bör bli gratis igen. Skandal att den ska behöva kosta en terminsavgift, när den var gratis under min barndom. Det gör ju att familjer med små eller inga ekonomiska marginaler inte sätter sina barn i musikskolan. Kommunala musikskolan var en gång Sveriges klassöverskridande stolthet och skapade det sk svenska musikundret. Det talas i kulturplanen om Mönsterås framstående musikliv. Detta musikliv kommer förstås att tyna bort då musicerande allt mer blir en socialt betingad företeelse. Om mamma och pappa är musiker så ärver barnen musikkulturen så att säga. Och med en terminsavgift för att gå i musikskolan har musik blivit en klassfråga.

Våldet i skolorna särbehandlas

Avslutningsvis några ord om våldet i Mönsteråsskolorna. Tänk att barn är så rättslösa när de utsätts för våld. Min dotter har alltså blivit utsatt för spark i mage, knytnävslag i rygg, hot om knytnävslag i ansikte, hugg med vass träpinne etc. Lek med tanken att detta hade hänt på en arbetsplats med vuxna. Plötsligt så ger sig en lärare vid upprepade tillfällen på en kollega. Hade det då slutat med att de andra lärarna skall ha lite extra koll på den våldsamme lärarkollegan. Nej, givetvis inte. Han hade fått sluta och hamnat i tingsrätten åtalad för misshandel. Men i skolans värld förväntas man acceptera lite extra koll, vilket inte verkar hjälpa. Våld i skolan behandlas inte lika konsekvent som våld mellan vuxna.

Kopplingen mellan ekonomi och våld

Och i grund och botten handlar det om kommunens ekonomiska snålhet där både kommunen som helhet och barn- och utbildningsnämnden går plus med flera miljoner varje år. Hade de pengarna satsats på stöd till barn som är våldsamma eller har det svårt på annat sätt, så hade våldet minskat dramatiskt i skolan. Det är jag övertygad om. Men politikerna vill inte bli påminda om den tydliga kopplingen mellan ekonomi och blodsdrypande våld. Men faktum är att ekonomisk snålhet faktiskt kan mätas i slag och sparkar och stökiga klasser. Med en personlig assistent som följer varje steg skapas förstås inte utrymme för att misshandla flickor. Jublet över det ekonomiska överskottet borde då fastna i halsen.

Plötsligt ser jag sambandet. En rik kommun som tar ut avgifter i musikskolan så att barn från ekonomiskt icke gynnade familjer får avstå från musikskolan. En rik kommun som snålar i skolans värld så att barn med problem inte får resurser. En rik kommun som är bra på vackra ord och fasadmålningar, men som lämnar de utsatta barnen därhän.