Hur var det nu med det där långfingret...

En god vän skrev till mig – ”Jag läste på din blogg att du gav kommunen fingret. Det var en alldeles för mild symbolik med tanke på vad du råkat ut för.”

Ett långfinger är ingenting i jämförelse
Så kan man också formulera det, även om jag är långt ifrån den som drabbats värst. Det finns människor som sitter i det tysta och som inte har samma möjligheter att formulera sina upplevelser. Egentligen ska man väl inte visa fingret åt någon, särskilt inte mot ett kollektiv som en kommun, då 90% av kommunens politiker och chefer säkert är rekorderliga. Men med tanke på det maktmissbruk jag mött och hur det har påverkat mitt liv så kan jag hålla med om att ett långfinger är så nära en komplimang man kan komma, låt vara något för vulgärt för mitt vanliga tonläge. Men även jag har förstås rätt att visa känslor ibland och jag är inte kristen för att jag är Guds bästa barn, utan ett uselt nådejon. Och ett långfinger är ingenting jämfört med den skada som jag och en del andra åsamkats av vissa delförvaltningar i kommunen, samt den anda som råder i stort.

Inga skurkar

Min kritik bottnar inte i att jag ogillar vissa personer. Kommunalrådet är oerhört trevlig. Mönsterås har i Birgitha Lindgren en oerhört begåvad tjänstekvinna på toppnivå. Flera partirepresentanter från alla partier är genuint trevliga och har en bra känsla för kommunens bästa. Det är inga skurkar vi talar om. Därför är det så ledsamt att tystnadens kultur har fått det fäste den har fått och att småpåvar på vissa förvaltningar kan få orsaka så stor skada utan att någon ingriper.

Kritiken ska vara välformulerad och väl underbyggd
Jag har vid flera tillfällen formulerat min kritik mer genomtänkt och tänker inte upprepa den just nu. Det handlar dels om konkret kritik gentemot hur vissa avdelningar sköts i kommunen, dels kritik gentemot den anda av tystnadens kultur, manipulativ maktutövning, selektiv information och mörkläggning som förekommer och som ger småpåvarna sin maktbas. Men det är viktigt att inte fastna så att man framstår som rättshaverist, vilket förstås är den stämpel andra så gärna vill ge en. Kritiken skall alltid vara välformulerad och väl underbyggd.

Kafka och maktens mest suggestiva mekanismer
Av en händelse läste jag en finsk tidning häromdagen (min fru kommer ju från Finland) och en av de bilder som finländare har av Sverige är den Kafkaliknande byråkratin och maktutövningen. Huvudpersonerna i Kafkas böcker led ju inte av vanföreställningar, utan fick smaka på maktens mest suggestiva mekanismer.  Jag tror även många svenskar delar den känslan. Det är lätt att känna sig uppgiven och maktlös. Men jag tror det är viktigt att livet inte bara blir en kamp mot det man finner besynnerligt. Det gäller att hitta konstruktiva nischer också. Granskar man min blogg så har de lokalhistoriska och de fotbollsrelaterade artiklarna övertaget gentemot de som behandlar aktuella politiska spörsmål. Så länge det förblir så finns det ingen anledning till oro.

Regler för kommentarer

Trots att jag har sällsynt högt i tak, har jag sista tiden tvingats avvisa några kommentarer. Därför kan det vara dags att ännu en gång deklarera de regler som jag har för kommentarer på bloggen. Reglerna styrs dels av juridik som jag inte råder över, dels mina egna värderingar. Tyvärr finns det en lag som säger att jag som blogginnehavare är ansvarig för kommentarernas innehåll. Förmodar att det är ungefär som att tidningarna har en ansvarig utgivare. Nu finns det dessutom ett fullständigt idiotiskt förslag att förlagen skall bli juridiskt ansvariga för innehållet i de böcker de ger ut, inte som idag där författarna är ansvariga för sina egna ord. Alla förstår säkert hur det kommer att hämma bokutgivningen och det fria ordet.

Hur som helst. Dagens regler betyder att det blir jag som åker dit om någon skriver en kommentar som överskrider vad som är juridiskt tillåtet. Jag gillar inte alls den lagen, då jag tycker var och en får stå för sina ord även i det rum jag har upplåtit. Jag gör därför mitt bästa för att kringgå den. Men nu är det som det är och därför har jag valt att godkänna kommentarer innan jag publicerar dem.

Men eftersom jag är en stor vän av yttrandefrihet, även när det gäller rätten att yttra dumheter, så har jag oerhört högt i tak. Om en kommentar är på gränsen, så väljer jag i regel att släppa igenom den om den är relevant för blogginlägget. Yttrandefriheten väger för mig tyngre än risken att någon kan ta illa vid sig. Om kommentaren innehåller påståenden som framstår som osanna eller plumpa, brukar jag i regel bemöta kommentarens innehåll, särskilt om människor omnämns som inte har möjlighet att försvara sig själva. I bästa fall kan man lyfta det till en principiell diskussion.

Tyvärr har det några gånger hänt att det har publicerats kommentarer som inte skulle ha publicerats. Ibland är det uppenbart tekniken som har fallerat, och någon gång är det jag som har godkänt fel kommentar av misstag. I sådana fall tar jag bort kommentaren så snart jag upptäcker den.

Det jag i regel inte godkänner är:
- Kommentarer som inte har med ämnet att göra, reklam etc. (kassörskornas sexighet hör exempelvis inte till ämnet när jag skriver om affärspersonalens trevlighet och bemötande).
- Kommentarer där man kallar någon för idiot, dum i huvudet etc. (en fotbollsspelare som har en dålig dag är för den skull inte en idiot)
- Kommentarer av rasistisk eller sexuellt förnedrande karaktär. (Däremot får man framföra olika åsikter om invandring, sexuell läggning och olika religioner. Vissa accepterar inte ens detta, men det gör jag. Människor har idag en tendens att känna sig kränkta för allt, och till slut kvävs det fria ordet).

Repetition är kunskapens moder

Ja, det vet ju Lärarförbundet. Därför tycker jag att vi repeterar gårdagens händelser (du får gärna kalla det älta om du hellre vill det, men detta ska inte få gå spårlöst förbi). Någon läsare hade förlorat förtroendet för bloggen i och med det jag skrev igår. Det rör mig inte i ryggen. När man skriver om orätta saker och mygel så framträder alltid människor, en liten fanclub, som vill skydda dem som gjort övertrampen, och som istället försöker hitta fel på den som avslöjar myglet. Men det här är trots allt min blogg och just nu är jag jäkligt arg. Jo då, jag kan också bli det. Jag har aldrig skrivit för att vara till lags. När man har haft en blogg ett tag som lockar många besökare så uppstår alltid förväntningar, som jag dessvärre inte kan leva upp till. Ibland får jag mejl från företag som vill få reklamplats på bloggen. Jag har alltid konsekvent tackat vänligt nej. Reklam skulle omedvetet kunna påverka mitt skrivande så att det anpassas efter reklamen. Jag vill förbli fri. Nu repetitionen:

1. Lärarförbundet försökte styra vad jag skulle skriva om genom att försöka få mig att ta bort en artikel om den nya skolundersökningen. Facklig maktutövning som jag trodde vi hade sett slutet på. Man tror inte det är sant. Sverige 2010 - facket försöker tysta det fria ordet och den fria opinionsbildningen i lokalsamhället.

2. Lärarförbundet efterfrågade min källa, juridiskt olagligt för myndigheter, men förstås synnerligen olämpligt även i de flesta andra sammanhang, och endast och med stor tvekan tillämpbart när ett företag utsätts för brott.

3. Lärarförbundet visade sig själv vara källan eftersom undersökningen i sin helhet låg ute på Lärarförbundets lokala Mönsteråshemsida. Undersökningen publicerades även i lokalpressen dagen efter min artikel.

4. Lärarförbundets motiv för sitt agerande var att undersökningen skulle offentliggöras först nästa tisdag då de skulle presentera den för politikerna. Politikerna skulle inte ges möjlighet att förbereda sina svar. Men hur trovärdigt framstår det när Lärarförbundets representant är gift med Socialdemokraternas ledare i Mönsterås? Någon kallade detta för personangrepp. Det är det inte. Det är en skandal. Lek med tanken och byt ut de här aktuella efternamnen mot Reinfeldt så framstår kanske proportionerna. Fru Reinfeldt hade genast fått sluta sina fackliga uppdrag och herr Reinfeldt hade förlorat valet. Men i Mönsterås kommer ingen att bry sig.

5. Man kan förstås fråga sig vilket det egentliga motivet till fackets agerande har varit. Eftersom skolundersökningen visar att Mönsteråsskolorna har klättrat 100 placeringar sedan förra året, så kan man tänka sig att facket inte ville ge Centerpartiet denna för dem positiva nyhet inför gårdagens debatt och helgens begivenheter. Å andra sidan så visar ju skolrapporten på katastrofala siffror för Mönsteråsskolorna vad gäller resurser och lärarlöner, vilket Socialdemokraterna kan använda i sin argumentation. Så jag förstår ändå inte.

Från skvallerkärringars blickar bakom gardiner till snokande arbetsgivare på Internet

Välmenande varningar
Det händer ibland att människor i ren välvilja varnar mig för att blogga. Jag kan förstå det. Det har ju hänt att människor förlorat både jobb och a-kassa för att de på sina bloggar framfört åsikter i samhällsdebatten eller endast gestaltat sina vardagsliv.

I farozonen
Eftersom Mönsterås är lite speciellt så kanske jag ligger lite i farozonen, särskilt som jag ibland framför åsikter som inte ligger i linje med Mönsteråsmajoritetens och även genomför en och annan kritisk granskning som säkert väcker anstöt i vissa läger. Arbetsgivare och potentiella arbetsgivare stöts bort, sägs det. De vill inte ha självständigt tänkande arbetare, utan toklojala mähän.

Från skvallerkärringarnas blickar bakom gardiner till snokande arbetsgivare på internet
Ja, det må så vara. Kanske har jag missat något jobb pga bloggen. Jag vet inte. Jag bryr mig inte. I det övervakningssamhälle som just nu håller på att bli praxis, så är vi alla övervakade – av myndigheter och av arbetsgivare, vissa även av Säkerhetspolisen. Jag är kartlagd. Du är kartlagd. Vi var kartlagda förr också, men då handlade det mer om skvallerkärringarnas/gubbarnas nyfikna blickar bakom gardinerna, vilket i och för sig var illa nog och kunde åsamka stor skada.

Tystnar inte
Skulle jag då tystna av dessa skäl? Skulle jag så sakteliga börja ge vika och anpassa mig till det förväntade? För att passa i de fina salongerna? För att få ryggdunkningar? Aldrig i livet. Det fria ordet skall in absurdum försvaras, även om det förstås finns vissa gränser gentemot ärekränkning odyl som skall upprätthållas.

Sedan behöver man inte såra medvetet. Inte heller kritisera utifrån självgodhetens grund. Jag har därför alltid försökt vara öppen med mina tillkortakommanden, och dom är många.

Vågar du säga vad du tycker?

Vågar du säga vad du tycker?
Jo, så heter faktiskt ett dokument som Mönsterås Kommun har för anställda och förtroendevalda. Dokumentet är riktigt bra och ger information om vad man som anställd får och inte får göra när det gäller yttrande- och meddelandefrihet. Sammantaget får man ett intryck av att det är högt i tak om man är kommunalanställd i Mönsterås. Hur fungerar det i praktiken?

Hur fungerar det i praktiken?
För det första undrar jag om alla anställda verkligen får ta del av dokumentet. Jag har själv varit anställd av kommunen i olika sammanhang (biblioteket, Gymnasiebiblioteket, lokalvård och lite annat), och aldrig fått varken muntlig eller skriftlig information om det som dokumentet tar upp.

Däremot har jag vid ett par tillfällen blivit illa behandlad när jag har sagt vad jag tycker. Värst var det på Gymnasiebiblioteket där rektorn skällde ut mig och ställde mig inför en inkvisition på tre rektorer bara för att jag ställt några, i hans ögon besvärliga, frågor.

Vidare fick jag en hel del skit sedan jag påtalat brister i vården på ett äldreboende. Vissa av golvpersonalen var otrevlig och cheferna försökte på alla sätt trixa sig ur situationen. Jag behöver väl inte påtala att det därefter aldrig har blivit något städande på det äldreboendet. Det gick ju inte an att ha någon som inte nöjde sig med att apatiskt beskåda hur de äldre försummades. Detta trots att jag faktiskt hade anmälningsplikt.

På kommunbiblioteket var det nog högre i tak, men eftersom politikerna aldrig ville något på kulturområdet, så var det ju svårt att tycka något som tjänsteman. Kulturchefen gjorde väl så gott hon kunde utifrån en ytterst begränsad budget. De snäva ekonomiska ramarna medförde bristande visioner och därmed också brist på debatt.

Så...dokument i all ära...det äger bara sitt värde om de anställda får ta del av det och om det praktiseras i kommunens vardagsarbete.

Hoten från Pirate Bay extremisterna hotar yttrandefriheten

När min kollega inom historiefacket Dick Harrison gick ut och försvarade upphovsrätten för ett par veckor sedan, så såg han inte alla hat- och hotbrev som skulle komma. Inte heller de anonyma telefonsamtalen. När Pirate-Bay extremisterna hotar i sin kamp för att slippa betala för andras möda och arbete, så handlar frågan plötsligt även om yttrandefrihet. Och då bortser jag ett ögonblick ifrån att bloggen ska handla om Mönsterås.

Sverige håller på att bli en galen nation. Här försvaras tjuvar och våldsverkare. Hat och hot riktas mot den som försvarar lag och rätt.

Jag blir så förbannad att jag inte orkar skriva mer. Tur att Dick Harrisons sambo Katarina Lindbergh orkar:

För övrigt säger Andreas Ekström allt jag ville ha sagt.

Yttrandefriheten hotad i Sverige

Yttrandefriheten är starkt förankrad i svensk lagstiftning. Ändå kan man undra hur det står till i praktiken. Det senaste jag läste var att Migrationsverkets ledning hade avskedat en enhetschef eftersom han på sin privata blogg gav uttryck för sina sympatier för Israel. Tingsrätten gav dock den avskedade enhetschefen rätt att behålla sitt jobb, samt ett skadestånd. Migrationsverket valde då att köpa ut enhetschefen för drygt en miljon. Vi kan alltså konstatera att tingsrätten trots allt rättar sig efter svensk lag. Det gör dock inte Migrationsverket som inte ville följa rättens beslut. (Om detta kan man läsa i Barometern-OT).

Detta är bara ett exempel på hur även offentliga arbetsgivare kontrollerar vad de anställda tycker och skriver på sin fritid. Ett flertal exempel skulle kunna ges. Vi minns läraren i Hultsfred som inte fick ett jobb pga vad han skrivit på sin blogg. Även där fick den drabbade rätt och kommunen bakläxa.

Problemet har sedan länge funnits hos privata arbetsgivare som ofta ställer orimliga krav på arbetarnas lojalitet, men nu tycks det alltså ha spridit sig till offentliga myndigheter och kommuner. Vad kan det bero på? Beror det på en allmän förlorad känsla för yttrandefriheten i Sverige? Eller har det tänkande som präglar privata företag även smugit sig in i det offentliga?

Och så kan man ju alltid undra hur många jobb människor aldrig fått därför att arbetsgivaren gjorde en sökning på Google, Facebook och i bloggvärlden? Där finns säkert ett stort antal där ljuset aldrig kommer att ge klarhet.

Tendensen är hur som helst obehaglig. Människor riskerar att bli försiktiga – försiktiga för att inte förlora sina jobb, försiktiga för att inte spoliera sina chanser att få jobb. För egen del kommer jag inte att tystna. Mina inlägg om Mönsterås fortsätter även när jag är kommunalanställd.

”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”

Den sparkade enhetschefens blogg.