Forskning och framsteg och ömma tår

Vetenskap låter ju som något tryggt och säkert. Men så är det inte. Det som var en sanning igår kan genom nya rön vara förlegat idag. Man brukar säga att vetenskapen går framåt. Ny forskning ger nya resultat eller vidgar perspektiven. Ibland nödgas man konstatera att tidigare forskning hade fel. Man kan inte av artighet låta bli att påtala det.

Allt det där är en självklarhet för den som håller på med forskning. Men inom lokalhistoria så har jag märkt att det är lite känsligt ibland. Det har ju hänt ganska ofta att jag i mina forskningar funnit information som medfört att jag tvingas konstatera att andra forskare hade fel. Då tycker folk ibland att man brister i respekt för di gamle som ibland har status av lokala ikoner. Men det är alltså så forskning fungerar. Man har alltid respekt för de forskare som har gått före. Men i den respekten ingår också skyldigheten att pröva om deras forskning håller på alla punkter.

Allt som oftast får man revidera sina egna resultat. Plötsligt hittar man en ny källa som ger nytt ljus över ett historiskt fenomen – en källa som man saknade när man skrev den första artikeln. Då får man prestigelöst meddela detta. Konstigare än så behöver det inte vara. Forskning skall alltid bedrivas öppet och ärligt.