Starkare av att gå på knäna

Mittvecka. Spelar ingen större roll vad dagarna kallas. Veckoindelningen är bara en mänsklig konstruktion.

Människor som vet hur vår familj har haft det de senaste tre åren är förundrade att vi ännu står på benen. Kränkningar i skolan (även från en lärare), ett samhälle som inte gett oss stöd, snarare gjort det värre, press från (fd) omgivningar (även om en visat vänlighet, det ska för rättvisans skull sägas) när barnet inte mått bra, läxstress m.m. Till och med hot och försök till utpressning från arga föräldrar.

Det paradoxala är att vi både blivit starkare och går på knäna. Svårigheter skapar styrka, men bryter samtidigt ner. Svårt att förklara hur det hänger ihop. Men går man med tyngder på kroppen varje dag så blir väl musklerna starkare. Samma princip mentalt. Jag är mentalt vältränad.

Det mirakulösa är att vi trots allt har lyckats ha så roligt, inte minst på loven. Min fru och jag har även försökt ha någonting vi gör själva för att på det sättet få energi för en vardag som ställer enorma krav (fotboll, bio). Som det ser ut nu kan det bli svårt att få det utrymmet framöver. Men jag kan ju se hur jag liksom flyr in i hobbyverksamheter som förmedlar en känsla av trygghet – släktforskning, läsning, skrivande, historia. Särskilt mycket tid får jag ju inte, men jag skulle behöva det för att orka med det som är väsentligt på riktigt. Samtidigt är det förstås tråkigt när hobbies enbart blir något man gör för att orka med det andra.

Visserligen blir det en vana att gå på knäna. Man blir ett proffs på att inte visa det för barnet. Likaså vänjer man sig vid den där malande ångesten. Fast självklart ska det inte behöva vara så. Jag har läst om föräldrar som inte orkar. Jag får tacka Gud att vi har gjort det. Samhällets stöd är i princip noll. Tvärtom har de förvärrat vår situation. Det är väl egentligen bara BUP som vi kan lovorda. Visst skulle vi önska att saker skedde snabbare, men där ser vi en välvilja och en genuin omtanke om oss som familj. Det betyder väldigt mycket, inte minst för självkänslan.

Hur som helst så är vi övertygade om att det i grund och botten är kränkningarna i skolan som är den enskilt viktigaste förklaringsfaktorn. Jag tror de flesta kanske ha svårt att förstå hur övergrepp i skolan trasar sönder. Och så den där känslan av att skolan nästan alltid har försökt att tona ner det som hänt, och i vissa fall som med vikarien som drog iväg med barnet över matsalsgolvet, inte ens tro på barnet. Sådant skapar trauman för livet.

För säkerhets skull vill jag inte möta de människor som åsamkat vår familj skada. Inte för att jag skulle utöva våld, men jag skulle förmodligen ge dem en verbal uppsträckning. De är i vissa avseenden ynkryggar och vet dom inte om det så kan jag tala om det och se dem i ögonen när jag säger det.

Var jag inte snäll nu? Jo, det är min stora svaghet i livet. Jag har alltid varit alldeles för snäll. Alldeles för snäll. För snäll. Så in i h-vete för snäll. Så istället för att klaga, så är det just det som ni ska vara så innerligt tacksamma för.