Hemlöshetens välsignelse

Som en röd tråd i mina två senaste böcker Mönsteråsbarn och Muddern går känslan av att inte passa in trots att man rör sig i de flesta av världar. Människorna i mina böcker hör hemma i marginalen. Temat återfinns faktiskt i någon mån redan i den lokalhistoriska boken På Åsen där jag även skriver om vissa udda personer här i bygden som Morianen på Kråkerum på 1700-talet.

Jag kommer från en arbetarfamilj som varken tillhörde Mönsterås-societeten eller sosseadeln. Vissa vägrade konsekvent att hälsa för att vi inte var fina nog.

I Pingstkyrkan passade vi inte heller in fullt ut eftersom vi inte var kristdemokrater. Dessutom var jag blyg när man skulle vara evangelistfrimodig, för stel och liturgisk när man skulle vara fri i anden. Och i Svenska kyrkan var jag för karismatisk. Ändå är jag glad att jag var med i båda miljöerna. Där fanns ju också en genuin värme och omsorg.

I skolan var jag allt för annorlunda för att trivas ordentligt; extremt smal, tyst, plugghäst, udda intressen (utan diagnos). Hade tummen mitt i handen. Lätt att trycka till. Svår att hantera när jag väl sa ifrån.

När jag senare började studera på högre nivåer så hade jag ingen akademisk bakgrund, samtidigt som jag inte hörde hemma i arbetarklassen heller längre.

Men det är så jag vill ha det. Alla dessa världar har berikat livet. Skönt att inte vara begränsad till en liten krets. Priset man får betala är hemlösheten. Kanske därför jag håller på med lokalhistoria och släktforskning.