En på många sätt tung vecka går mot slutet. Igår hade
jag min värsta migrändag på flera år. Inga tabletter hjälpte. Idag bara en stenmur runt huvudet och så en trötthet som gör att ögonen fastnar i ett läge rakt
fram. Vill ni ha med mig i en skräckfilm så passa på idag.
Läste i lokalpressen att Mark- och miljödomstolen ser ut att
rädda den där stenmuren vid Oknebäck jag skrev om i höstas. Kommunen och Länsstyrelsen har fått bakläxa och muren får inte rivas. Har
dock en känsla av att kommunen inte kommer att ge sig om det är möjligt att
överklaga. Men för egen del hoppas jag verkligen muren får vara kvar. Stenmurar
bör i princip alltid få stå kvar.
Annars är det här en tid på året som är lite däven. Trivs
inte med klimatet, även om det inte spelar någon större roll. Men för varje år
som går blir vintrarna allt svårare att uthärda.
Livet går trots vissa bakslag åt det bättre. Att det sedan
finns människor som vill påminna om när livet var mycket svårare är något man
får ställa sig över. Jag har gett min dotter rådet att använda långfingret.
Själv klådde jag upp en grabb först i nian
efter flera års terror. Även om jag blev lämnad ifred sen så var det lite väl
sent. Det gäller att bita ifrån och sätta sig i respekt tidigt. Trots denna
lärdom blev jag sedan pacifist under många år. Det var inte alls logiskt. Det finns ingen som
kommer att tacka dig för att du tog skit i 9 år. Eller 12.
Snart ska fritidsgården invigas i Mönsterås. Går ungarna på fritids längre? Vilka gick när jag var
barn? Inte jag och inte mina kompisar. Orsaken till att jag aldrig var på Solhem
var att det fanns ett par grabbar där som skulle ha klått upp mig. En annan
orsak var förstås att vi hade så kul ändå ute i Mönsterås. På gräsmattorna, i
källargångarna, på taken, i gränderna, i hamnen, i sågspånshögarna vid sågverket, på isflaken.
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar