15 januari 2017

Större oberoende 2017

Kulturen är ett territorium där sanningen är grundlag. Som en konsekvens av detta resonemang måste kulturen – inte minst i denna tid – vara vaksam mot företeelsen kulturpolitik. Ofta klampar staten in med pengar och åtgärder för att styra och ställa allt (till det bästa, förstås). Då finns risken att kulturen annekteras och frestar sina sina utövare att bli hovnarrar, fursteslickare och stipendieförsörjda protestsångare.
Det värsta som kan hända kulturen är att den blir en del av samtiden. Då gör den inte mycket nytta. Dess roll är det omvända. Att vara en bro mellan det förflutna och framtiden. 
Så skrev Ulf Wickbom i en utmärkt krönika häromveckan i Barometern/OT. Han har förstås rätt. Det är därför jag är tveksam när kommuner försöker knyta till sig föreningslivet och dra in det i sin marknadsföring, samtidigt som man belönar de lydiga föreningarna med hjälp av bidrag. På samma sätt är det inte bra när föreningar behöver sponsring för att finansiera sin verksamhet. Jag förstår att det är nödvändigt många gånger, men tänk om sponsorn gör något som inte är i överensstämmelse med föreningens eget syfte. Jag ska av hänsyn till alla inblandade inte ge exempel.
Jag har själv genom åren fått kritik för att jag går för hårt fram i min kritik av kommunen. Men då har man inte förstått min roll. Kritik gör att man måste ifrågasätta sina utgångspunkter, kanske omvärdera, i alla fall argumentera. Eller köra över. 
Nu senast hade jag en positiv ton när jag skrev om vårt kommande kommunalråd. Då fick jag skit för det. Vad man än gör så får man skit och som skribent kan man inte låta sig styras av det. Men jag tycker det hör till god ton att man ger ett kommande nytt kommunalråd tid att komma in i sina uppgifter. Men självklart ska han också granskas. Inte minst när det gäller hur han löser konflikten mellan att vara kommunalråd och företagare. Det är givetvis inte en optimal kombination.
Skolan är heller aldrig riktigt nöjd. Under många år hade jag tät kontakt, engagerade mig starkt. Det ledde till att jag fick i princip hela lärarkollektivet emot mig. Inte för att det rörde mig i ryggen, för jag vet hur man argumenterar och när jag en gång i tiden vapenvägrade och stod inför rätta fick jag åklagaren att gnissla tänder av ilska. Hon hade inte en chans. Så en lärarkår är en baggis. Men nu har jag bestämt mig för att hålla en låg profil. Ska vara ytterst formell. Givetvis anmäla om nån jävlas med mitt barn och informera om det nödvändigaste. Men kommer inte att vara med på eventuella möten, inte engagera mig ett uns mer än nöden kräver. Bara lugnt och sakligt informera skolan om vad den är ålagd att göra, men förhoppningsvis vet den det själv.
2017 kommer i mångt och mycket att bli ett år där jag väljer bort debatter och engagemang i olika frågor. Jag ska fokusera på ett par egna projekt. Ännu större integritet och oberoende.


Inga kommentarer: