Att skolorna har sina metoder för att få stopp på mobbning
vet vi ju. Men vilken strategi ska den som är utsatt ha? Jag ska berätta om de
strategier jag använde under min högstadietid och förklara varför den ena metoden
misslyckades medan den andra lyckades och varför den tredje var helt otänkbar.
1. Den metod jag tillämpade i sjuan och åttan kan kallas
extrempacifistisk. Jag ansåg att det var fel att använda våld så jag drog mig
antingen undan eller teg och svalde skiten. Fick utstå strypgrepp, slag och
inte minst hånfulla ord. Orsaken till mobbningen var ibland högst oklar, medan det
ibland bottnade i att jag var så oerhört smal eller läste mycket. Mobbare hittar alltid ursäkter, så finns det inga orsaker så hittar dom på något. En annan person i min närhet som gick i samma skola flera år senare var också mobbad, men med än värre metoder. De höll bland annat fast honom och skrek allt vad de orkade rakt in i öronen så att han än idag har tinnitus. Även han vek undan.
Utvärdering: Metoden hjälpte inte alls, vare sig för mig eller den andra personen. Mobbarna eggades att fortsätta och de behövde inte
betala något pris alls. Tvärtom blev de säkert mentalt beroende av den
sadistiska njutning det innebar att se mig plågas. Jag har aldrig hyst något tvivel om att de här grabbarna var genuina sadister eller gravt mentalt störda. Det här var inga vanliga grabbar som råkade ha en dålig dag ibland.
2. I nian fick jag till slut nog och klådde en av
antagonisterna. Även om han var mindre än mig i kroppen och jag inte vann överlägset så var det därefter ingen som gav
sig på mig. Även min kamrat som jag nämnde ovan gav till slut igen.
Utvärdering: Att ge igen gav påtagligt resultat på mobbningen som i
princip slutade helt de sista månaderna. Även om jag riskerade att få stryk så
satte jag mig i respekt och hade hur det än hade gått kunnat känna att jag
stått upp för mitt människovärde. Sedan dess har jag aldrig backat i någon
konflikt.
3. Den tredje metoden fanns bara på kartan, men var helt
utesluten att man skulle använda. Nämligen att berätta för föräldrar eller
lärare. Min mor är än idag genuint ledsen för att jag aldrig berättade något. Det ”skvallret” skulle ha straffats tiofallt. Det är ju denna metod som
skolorna förespråkar, men eftersom uppföljningen är så obefintlig så drabbas i
regel den utsatte än mer efteråt. Den som mobbar kommer nämligen att sätta
igång en förtalskampanj mot offret. Det sprider sig som ringar på vattnet.
Svaga lättpåverkade elever som vill vara ”inne” har snart också börjat utsätta
eller frysa ut offret. Som vuxen vill man ju emellertid vara ordentlig och göra anmälningar när det behövs, och vi har vid behov testat denna metod i brist på annat, men det
skapar i regel veritabla mardrömmar för offret. Skolan kan visa att den minsann har tagit itu med mobbningen, men har sedan svårt att göra de så nödvändiga uppföljningarna så att offret sedan inte utsätts för bestraffningar.
Nu hade jag tur som var kille. De som var riktiga vänner förblev det under hela skoltiden. Man behövde aldrig vara rädd att bli sviken. För tjejerna var lojaliteterna svagare och mer skiftande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar