Grubblerierna när boken kommit ut

När man väl har gett ut en bok på egen hand så har man först så mycket att styra med rent praktiskt att man inte hinner känna efter så mycket. Men mest är man stolt och glad. Det brukar emellertid inte dröja länge förrän man drabbas av vissa grubblerier. Man kan ju försöka låta kaxig och säga att man inte bryr sig hur folk ska ta emot boken, men innerst inne gör man så klart det på något sätt.

Sylvia Plath skrev en gång: ”När du ger någon hela ditt hjärta och personen inte vill ha det så kan du inte ta det tillbaka. Det är borta för alltid.” Nu skrev hon om hjärtats sorg, men det påminner ändå en del om en bokutgivning. I boken har du lagt ner hela din själ och ditt hjärta, och när boken väl är ute finns ingen återvändo. Du har gett bort en del av dig själv och om du har skrivit ärligt så står du nu där som en sköldpadda utan skal, såväl naken som hemlös. Vissa läsare kanske skulle bli upprörda och då har man ju egentligen bara lyckats. Men dom man ville tillskriva ett värde...nådde man fram?

Finns inte så mycket man kan göra mer än att låta läsaren ta ansvar för sin egen läsning. Har man gett ut boken som man ville ha den så ska man i alla lägen stå upp för den och inte krypa och be om ursäkt.

Även en viss tomhet kan infinna sig. Man har ju lagt ner så mycket tid och energi, och så plötsligt är det över. Att skriva är som en drog.

Vissa dagar vågar jag inte skriva på min deckare. Jag skriver bäst när känslorna är ganska skarpa, antingen glädje eller ledsenhet. Men de riktigt ledsna dagarna orkar man inte alltid skriva, trots att det i regel blir bäst flöde då. Måste lära mig det.