1 juni 2017

Att inte vara så ängslig...

Finns alltid någon som vill tjäna pengar på alla osäkerheter man bär på. Skulle säkert kunna byta ut alla mina Wahlströmsböcker mot böcker som talar om för mig hur jag ska vara och hur jag ska nå dit. En råkapitalistisk värld kräver sjuka ideal som någon annan definierar åt mig och den kräver krafter som invaggar mig i den osäkerhet som sedan blir min drivkraft att köpa. Det räcker nu. Finns ingen anledning att gå omkring och känna att man inte duger. Ingen anledning att försöka vara andra till lags för att bli respekterad. Det är en svår konst att inte vara så ängslig, men en stor frihet att vinna.

Skön lång intervju med Knausgård i Barometern/OT idag. Ofta en underbar ton i svaren:
- Vill du se dina barn som författare i framtiden?
- Dom får bli precis vad dom vill, men att bli författare betyder att något är i obalans eller att livet är oharmoniskt, kanske att man varit med om något traumatiskt. Och det enda jag vill är att mina barn blir lyckliga.
- Så lyckliga människor blir inga bra författare?
- Kan du komma på någon?

Och så alla dessa signaler man förväntas ta in och tolka rätt. Vår tid är noga med den sociala intelligensen, fast jag aldrig fick vara med och definiera den heller. Som att spela på lotto. Ingen slump att mina närmaste vänner kör med tämligen raka rör. I text är dock isbergstekniken oslagbar. Finns inget tråkigare än övertydlighet och helnaket.

En del föraktar nostalgi. På något sätt ska det vara fult att blicka tillbaka och att tycka att det var bättre förr. Mycket som är mätbart är förstås bättre idag, men det finns värden jag saknar. Allt behövde inte vara perfekt. Allt var inte sönderplanerat in i minsta detalj. Saknar originalen, grönytorna, det vildvuxna, de skeva husen, kvarterens liv.




Inga kommentarer: