Alla dårars dag

En vemodig dag. En sån där dag då man knappt vill gå med soporna. Varför vissa blir sådana vet jag inte. Någonstans där inne har jag väl förlorat ytterligare en gnutta tro på mänskligheten. Jag måste erkänna att hembygdsföreningens senaste påhitt att låsa arkivdörren var på en sådan nivå att den som gjorde det inte kan vara frisk. Då börjar man nästan känna sig lite rädd. Nu löste jag det ändå rent praktiskt, men någonstans finns det en hjärna som tydligen tror sig förkroppsliga föreningen och som medvetet vill mig illa. Då börjar det bli dags att agera på riktigt. Jag måste kunna känna mig trygg när jag är i arkivet och jobbar.

Å andra sidan har jag fått mycket stöd också. Det är viktigt att inte vara ensam. Ingen som jag har pratat med kan hur balanserade de än försöker vara se något rationellt eller normalt i styrelsens agerande. I alla fall inte om man vill driva föreningen i enlighet med stadgar och mål eller utvecklas i sund riktning.

När föreningar fungerar som bäst förenas man i intresset. Stadgarna och målsättningarna där ska alltid vara i fokus. Det är bästa medicinen mot toppstyrning och revirpinkande. 

Med åren har jag nog blivit ganska hårdhudad. Man lär sig att allt mer undvika människor som inte kan samarbeta. Men när någon verkligen vill en illa så kan även jag känna en aning ledsenhet. Kan lätt identifiera mig med kvinnan som fick sin jacka flyttad från kökets värme till den iskalla farstun på hembygdsgården för 20 år sedan.

Jag är tacksam att jag har läst en hel del psykologi och filosofi utöver historia. Det ger hjälp att få lite perspektiv på den här dåraktiga världen.

Därmed dags för veckans två låtar. Först en finsk grupp med otroligt skickliga gitarrister. Sedan Imperiet.